Publicerad: 2011-04-08 00:00
Utbildningsminister Jan Björklunds utspel om att ”… den under lång tid förhatliga ’katederundervisningen’ måste återigen bli vanligare i svenska klassrum” (DN 13/3) uppmärksammar frågan om lärares självständighet att genomföra klassrumsarbete efter eget huvud. I en vidare mening har detta med läraryrkets professionalism att göra.
Ett professionellt yrkesutövande vilar bland annat på att omvärlden – stat och omgivande civilsamhälle – genom lagstiftning, krav på utbildning, utfärdande av yrkeslegitimation, ingångna avtal med mera erkänner en yrkeskårs rättighet och skyldighet att utöva yrket. Ett uttryck för erkännandet är den autonomi som utövarna förfogar över för egna och självständiga yrkeshandlingar.
Detta gäller för etablerade yrkesgrupper som till exempel läkare, advokater, officerare och psykologer. Men hur är det med lärare?
Lärares professionalism bottnar i de statliga mandat som ligger till grund för skolans verksamhet. Uppdragen kommer till uttryck i skolans statliga styrning som i dagsläget domineras av centraliserad resultatstyrning. Denna form av styrning innebär att statlig kontroll, tillsyn, nationella och internationella prov, betygsättning, kvalitetsgranskningar med mera sätter gränser för lärares mer eller mindre autonoma yrkeshandlingar. Det är alltså inom dessa gränser som förutsättningar öppnar sig för lärare att agera professionellt, och detta gäller i synnerhet för ett arbetsområde där lärare av tradition har agerat med en hög grad av autonomi, nämligen arbetet i klassrummet. En huvudfråga som mot denna bakgrund uppstår är hur man inom den centraliserade resultatstyrningens ramar ska värna om och hävda lärares rätt att själva välja arbetssätt och arbetsformer, läromedel och andra pedagogiska hjälpmedel.
Innebörden av den argumentation som Björklund för till torgs är att staten inte bara ska svara för skolverksamhetens yttre ramar som skollag, läroplaner, ekonomi och krav på resultat. Staten ska även intervenera i frågan om hur lärare metodiskt lägger upp undervisningen.
Detta intrång i lärares mest grundläggande autonomi kommer tydlig till uttryck när Björklund i DN-inlägget skriver att regeringen ger Skolverket uppdraget ”… att utarbeta ett allmänt råd som ger vägledning och stöd till skolor och lärare i undervisningssituationen”.
Slutsatsen av detta är att Björklund med sitt utspel öppnar för en deprofessionalisering av lärarkåren.
Elevers olika bakgrund, behov och förutsättningar gör att skolans verksamhet med nödvändighet är komplex och oförutsägbar. Det operativa pedagogiska arbetet kan därmed inte centraldirigeras, utan måste så långt de resultatstyrda ramarna tillåter medge en autonomi för lärares självständiga handlingar och beslut om vardagsarbetets utformning och inriktning. Tilläggas kan att uppfattningar av det här framförda slaget återfinns även i kretsar i Björklunds politiska närhet. Detta kan exemplifieras med nedanstående ledarcitat från DN från den 9/8 2010 (några dagar strax före 2010 års riksdagsval alltså):
”Skolan kan även få ett övermått av nationella prov och andra krav på utvärdering från central nivå. Utvärdering tar energi. Blir den mycket omfattande undergräver den lärarnas självständighet och förtar deras arbetsglädje. … Nu behöver rektorer och lärare tydligare bjudas in och bli en partner i reformprocessen. De olika nivåerna måste samverka och ta hjälp av varandra både i identifierandet av svagheter och i spridandet av goda exempel”.
När frågan om obehöriga lärare och lärarutbildning kommit på tal har Jan Björklund tidigare gjort jämförelser mellan lärare och läkare. Han har bland annat ställt den retoriska frågan om vem som skulle acceptera att låta sig opereras av en icke behörig kirurg.
Om vi kopplar denna jämförelse till den problematik som här behandlats kan frågan omformuleras till: Vem vill opereras av en kirurg som är hänvisad till operationsmetoder beordrade av staten?
Gunnar Berg
professor i pedagogik vid Mittuniversitetet
Campus Härnösand
UNT 8/4 2011