Den farligaste platsen för kvinnor och barn är inte utomhus i en mörk gränd, utan i hemmet. Den som står för sexuella övergrepp och våld är i de flesta fall en närstående. Barn far illa. Det är inte någon nyhet.
Det som är nytt är hur internet används för att snabbt sprida bilder och filmade övergrepp på barn. Bilder som en gång lagts upp kan inte plockas bort igen. Det är därför barn förnedras om och om igen.
Samtidigt blir övergreppen och bilderna råare och våldsammare i takt med att olika internetcommunities tänjer på gränserna. Trenden i dag är inte barnpornografiska bilder från ateljéer, utan bilder på verkliga övergrepp som ofta sker i hemmet.
På ett möte hos Rikskriminalpolisen nyligen fick jag själv se exempel på de bilder som finns. Det var något av det värsta man kan uppleva. Det är nästan outhärdligt att se barn förnedras så.
Jag kan berätta att det varken handlar om ungdomar som frivilligt deltar i sexuella aktiviteter, eller att det handlar om sjuttonåringar med ”barnsligt utseende”. Det handlar om våldsamma övergrepp på små barn och ofta är det barnens anhöriga som utför dessa vidrigheter.
Sedan 1 juli 2010 är det kriminaliserat att titta på barnpornografi, alltså bilder av sexuella övergrepp på barn. Tidigare var det bara innehav som var straffbart. Syftet är att naturligtvis att skydda barnen.
I första hand måste vi jobba mot själva övergreppen – inget barn ska behöva leva i ett hem där våld och/eller övergrepp är del av vardagen – men samtidigt måste vi också skydda barnen mot att bilderna på dessa fasansfulla sexuella övergrepp sprids och säljs.
Jag har alltid värnat yttrandefriheten. Jag har hävdat den självklara rätten att i en demokrati som vår kunna tala fritt, publicera sig och uttrycka sig konstnärligt och litterärt. Detta gäller självfallet också för internet. Men gränsen för en människas frihet går där medmänniskans frihet sätts ur spel.
Barnpornografi är att exploatera och förnedra oskyldiga barn. De som tittar på dessa bilder begår i dag enligt lagens mening ett brott. Att exploatera barn är att ta ifrån dem deras rätt till den kroppsliga och själsliga integriteten. När så sker har man vida överskridit frihetens gränser.
Alltså är det inte en yttrandefrihetsfråga att begränsa det barnpornografiska utbudet. Blockering av barnpornografiska sidor kan vara ett av de verktyg vi måste ta till om vi menar allvar med att slå vakt om barns rättigheter.
En demokratisk stat ska inte ha internetcensur. Men internet är ingen separat verklighet där allt är tillåtet. Rättsstatens principer måste gälla även på nätet.
Det betyder att blockering av internetsidor måste ske under kontrollerade former, med tydliga regler och med tydlig information till internetkonsumenterna. Den svenska modellen med ett frivilligt samarbete mellan polisen och de största internetleverantörerna är ett föredöme för många andra länder i Europa. Rikskriminalen uppger att man på detta sätt når 85 procent av internetanvändarna i vårt land.
I Sverige görs dessutom en mängd andra frivilliga åtgärder. Exempelvis har hotell, bankföreningen och kortföretagen gått samman för att gemensamt förhindra och upptäcka sexuella övergrepp på barn. Detta är lovvärt och vi konsumenter borde enligt min mening visa solidaritet med de företag som tar ett sådant socialt ansvar.
Det är svårt att komma åt barnpornografi. Barnporrindustrin är som en hydra – tar man bort en bild eller hemsida så dyker den upp någon annanstans. Men genom att göra det lite svårare att komma åt och genom att visa att vi inte tolererar den här typen av kriminalitet i ett civiliserat samhälle kanske vi ändå kan dra en gräns för dem som befinner sig i riskzonen. Kanske några fler potentiella förövare får sig en tankeställare.
Det är inte genom blockering av internetsajter som vi kommer att stoppa övergreppen på barn, men under vissa former kommer det också fortsättningsvis att vara ett av de verktyg som kan användas för att skydda barns integritet och minska spridningen av bilder som visar sexuella övergrepp.
Samtidigt måste vi vara försiktiga med varje steg som tas. Barnpornografi och barnsexhandel är inte ett automatiskt alibi för att ta till vilka åtgärder som helst. De som tar till fula knep och använder kampen mot barnporr för att få igenom integritetskränkande förslag gör både sig själva och barnen en otjänst. Debatten måste föras öppet och sakligt. Ändamålet helgar inte alltid medlen – men allt är inte heller alltid tillåtet bara för att det handlar om internet.
Den balansgången klarar vi att gå. Det går faktiskt att både skydda barns integritet och självklara rättigheter och att samtidigt slå vakt om yttrandefriheten och ett öppet internet. Jag nöjer mig inte med mindre.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)
UNT 20/7 2010