Publicerad: 2010-10-01 00:00
För första gången sitter ett uttalat främlingsfientligt parti, vars bärande idé är att strypa invandringen, i Sveriges riksdag. Vi som representerar partier som står upp för alla människors lika värde och rätt att vara olika borde verkligen ta oss en funderare på vad som gick snett.
En inte allt för djärv gissning är att Sverigedemokraterna gynnats av att kunna utmåla sig som utmobbade martyrer när media hellre spekulerat i hur de andra partierna ska agera för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande än granskat partiets politik. För det saknas knappast saker att granska: bortsett från de uppenbart främlingsfientliga inslagen i politiken visar den också stundtals på mycket bristfälliga kunskaper om vilka skyldigheter vi har enligt internationella konventioner vi ratificerat, vad som redan är svensk lagstiftning och så vidare.
I stället har fokus hamnat på att de andra partierna inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna, vilket egentligen inte är konstigare än att Vänsterpartiet och Moderaterna inte brukar vilja samarbeta eftersom de står så långt ifrån varandra politiskt.
Helt uppenbart är i alla fall att den strategi som inte minst vissa borgerliga partier prövat, där man åtminstone i retoriken gett stöd till en sverigedemokratisk problembeskrivning för att sen kunna plocka poäng på att ”ställa krav på invandrarna”, inte fungerat.
Att ropa på burkaförbud har inte övertygat väljarna om att Sverigedemokraterna inte behövs, utan snarare stärkt dem som tror att var och varannan muslimsk kvinna går runt i burka (i själva verket är det uppskattningsvis hundra personer i Sverige som bär burka eller niqab, varav hälften för övrigt konverterat från andra tros-/livsåskådningar). Att hindra nyanlända att få hit sina anhöriga tills de ordnat jobb och bostad har inte övertygat väljarna om att vi visst ställer krav på invandrarna, utan stärkt dem som tror att invandrare inte vill jobba om man inte sätter press på dem.
Att fiska i grumliga vatten stärker helt enkelt den främlingsfientlighet som är Sverigedemokraternas grogrund – och därmed i förlängningen även Sverigedemokraterna som parti.
Nu när Sverigedemokraterna väl sitter i riksdagen hoppas jag därför att alla partier för evigt kan lämna den strategin bakom sig. Nu gäller det i stället att vara tydlig vad som är de verkliga problemen i svensk migrations- och integrationspolitik.
Integrationspolitikens stora problem är inte, som Sverigedemokraterna vill göra gällande, att invandrare inte vill ”integreras”. Integration är en ömsesidig process där människor kan mötas och vara delaktiga samhällslivet oavsett etnisk bakgrund – med respekt för att alla inte behöver vara likadana. Det kräver krafttag mot diskriminering och påtvingad segregering i stället för skuldbeläggande och krav på assimilering.
Migrationspolitikens stora problem är inte, som Sverigedemokraterna vill göra gällande, att det väller in en massa människor som egentligen inte behöver fly. Problemet är tvärtom att många människor i behov av skydd inte ens kan ta sig hit på laglig väg, och att människor som trots allt lyckats fly hit riskerar att skickas tillbaka till förföljelse och konflikter.
Det är också ett problem att människor som nekats asyl inte för sitt liv vågar återvända, och därför tvingats in i en rättslös skuggtillvaro som papperslösa. Så låt oss i stället försöka plocka poäng på att hitta de lösningarna på dessa verkliga problem! Låt oss utmana varandra i kampen för en mer human migrations- och integrationspolitik med respekt för mänskliga rättigheter!
Helena Leander
riksdagsledamot (MP)
UNT 1/10 2010