Nyligen tillkännagav högskole- och forskningsministern Tobias Krantz att positiv särbehandling vid antagning till högre utbildning kommer att avskaffas. Detta är en följd av flera uppmärksammade rättsfall, där högskolor stämts av förfördelade kandidater, oftast kvinnor, som inte fått likvärdiga möjligheter vid antagningen eftersom de tillhört det överrepresenterade könet.

Positiv särbehandling var ett av de verktyg som väckte förhoppningar om en jämlik rekrytering till högskolan. I dag ser vi tyvärr att rekryteringen till svensk högre utbildning från traditionellt underrepresenterade grupper stått still sedan 1990-talet.

När positiv särbehandling nu tas bort, måste vi hitta nya och effektivare vägar att nå målet - en rättvis och demokratisk utbildning.

En av grunderna för den svenska demokratin är alla medborgares lika tillgång till utbildning. Detta är viktigt av många skäl, dels leder det till utveckling och bildning för den enskilde, men också, mer krasst uttryckt, till en pool av kompetent och flexi­bel arbetskraft. Demokratin Sverige kan inte tillåta att stora grupper medborgare ställs utanför det offentliga samtalet, lika lite som välfärdsstaten Sverige kan överleva att unga begåvade människor förhindras att förverkliga sin potential.

Samtidigt visar all forskning att kön, socioekonomisk och etnisk bakgrund starkt influerar enskilda individers möjligheter att gå vidare till högre utbildning. Det är inte brist på begåvning som håller många tillbaka, utan brist på stöd, förväntningar och inte minst kunskap om de alternativ som är tillgängliga.

Jämställdhetsarbetet måste bli så mycket mer än att räkna antal huvuden. Det räcker inte med att vilja ha ett universitet fritt från diskriminering. Vi behöver mål och konkreta åtgärder som följer studenten från ansökan till drömmen om forskarutbildning.

Det finns goda exempel på kreativa arbetsmetoder exempelvis i det arbete universitetet bedriver för social och etnisk mångfald - det vi kallar breddad rekrytering. Breddad rekrytering inom den hög­re utbildningen handlar om att synliggöra högskoleutbildningens möjligheter för alla men också om att ge studenter från studieovana miljöer verktyg att ta till sig undervisningen och gå vidare.

Uppsala studentkår vill se ett helhetsgrepp, en insikt om att en framgångsrik breddad rekrytering är beroende av ett flertal faktorer - rekrytering, mottagning, retention (att studenterna fullföljer sina studier) och framtidsutsikter i form av vidare karriär både inom och utom akademins väggar - och att alla är lika viktiga för att nå målet.

Efter högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) besked om att den positiva särbehandlingen vid antagning till högre studier avskaffas kommer det nu att behövas mer ambitiösa insatser för rekrytering av nya studenter från studie­ovana miljöer. Här har Uppsala studentkår tillsammans med Uppsala universitet och Uppsala kommun ett väl fungerande projekt i form av mångfaldsbyrån ESMeralda, men fler insatser behövs.

Det viktiga här är dock att ställa de rätta frågorna: Varför läser inte Ahmed vidare, trots goda betyg? Varför överväger inte Erik att läsa till veterinär, och varför söker inte Afrah till ett ingenjörsprogram, trots att teknik och matematik är hennes bästa ämnen?

Vi anser att det är först när man har svaren på dessa frågor som man kan göra verkligt meningsfulla insatser, innan dess famlar man i blindo.
För att behålla studenter från studieovana miljöer krävs omfattande insatser för mottagning och retention. Vid mottagning är det viktigt att skapa en välkomnande atmosfär, och där är inte minst fadderverksamhet viktigt. Uppsala universitet har också haft framgång med att låta äldre studenter ringa upp de nyantagna, välkomna dem och besvara deras frågor.

Detta är väldigt positivt, eftersom det också ger utrymme för frågor om studentlivet och hög­re studier i allmänhet, som ett samtal med en studievägledare förmodligen inte skulle kunna ge svar på. För retention krävs pedagogiskt nytänkande både vad gäller undervisning och examination, men också att vara lyhörd för studenternas behov och skapa en atmosfär där alla är välkomna, oavsett bakgrund. Här kan det röra sig om sådant som att ta hänsyn till religiösa högtider vid val av examinationstid, att ta hänsyn till att många studenter också är föräldrar, och därför inte schemalägga kvällar och helger, eller att tillåta flexibla arbetstider för studenter, som exempelvis av privata anledningar ofta behöver uppsöka sjukhus.

Högre studier är för de flesta inte heller ett självändamål, utan syftar till en framtida karriär och försörjning. Därför är det oerhört viktigt att det finns god och lättillgänglig information om vilka möjligheter en examen ger. Här behövs ökade satsningar på god studievägledning redan i högstadiet, men också goda exempel och ambassadörsprojekt.

För många ungdomar är exempelvis en forskarkarriär någonting väldigt diffust och avlägset, men om doktorander kom ut i skolorna och berättade om vad det innebär att forska och vilken karriär det kan leda till skulle mycket vara vunnet.

Breddad rekrytering likväl som en jämställd rekrytering till den högre utbildningen kommer att vara central för möjligheten att framöver försvara Sveriges roll som ledande kunskapsnation. Positiv särbehandling har inte löst problemet, och nu när den förbjuds ser vi fram emot nya och mer effektiva satsningar.

Rose-Marie Widlund
koordinator för mångfaldsbyrån ESMeralda
Kristina Ekholm
ordförande för Uppsala studentkår
Karin Tillberg
jämlikhetsansvarig Uppsala studentkår
UNT 9/4 2010