Publicerad: 2007-10-13 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 17:02
Uppsala växer. Det är spännande och positivt att nya bostäder, butiker och företagslokaler byggs. Men måste det ske till priset av förstörd åkermark, den resurs som också våra barn och barnbarn ska leva av? Titta på kartan här intill. Den gröna linjen ringar in Uppsala år 1869, de blå 1956, medan allt gulfärgat har tillkommit efter det. En stor del av det som bebyggts har varit högklassig jordbruksmark. Senast har nya E 4 slukat mycket mark.
Och nu planeras flera byggprojekt på den sällsynt bördiga Uppsalaslätten. I östra Fyrislund och de andra områdena mot nya E 4 planeras att omvandla det fina odlingslandskapet till bostäder och företagslokaler. I norra Sävja ska nya låghusområden växa ut på slätten. Ytterligare storskalig exploatering planeras för utredningsområdena öster om Bergsbrunna och i norr kring Librobäck. Det går fort. Och det sker på åker. Från att ha varit en stad omgiven av ett öppet slättlandskap börjar vi få ett centrum omgivet av ändlösa områden av shoppinghangarer, spridda låghusområden, parkeringsplatser och vägkomplex. Några hörn och smala korridorer av åkermark är snart allt som finns kvar.
Åkermark är en så kallad fondresurs. Till skillnad från lagerresurser, som fossil olja, förbrukas den inte då vi använder den. År efter år avkastar den produkter som vi och våra barn kan leva av om vi vårdar den. En hållbar utveckling kräver att vi baserar så mycket som möjligt av vår konsumtion på det förnybara flödet av fondresurserna.
Finns åkermark i överflöd? Skadar vi framtida generationers välfärd om vi förstör den? Eller måste den skyddas?
Förr, i matbristens tider, var marken nästan helig. I samband med världskrigen påmindes vi om hur viktig en trygg matförsörjning var och alla ansåg det självklart att ha en restriktiv hållning till exploateringen av jordbruksmark. Under 1970-talets gröna våg slog Rom-klubben larm om överexploateringen av åkermark och frågan fick högsta prioritet. Restriktioner infördes och kommunerna tvingades planera. Parallellt med moderniseringen av samhället och jordbruket har emellertid synen på vår jordbruksmarks betydelse luckrats upp. Ny teknik och billig energi har ökat skördarna och världshandeln. Med svenskt produktionsöverskott, överflöd av spannmål på världsmarknaden och några år med EU-tvång på avställning av mark har det varit svårt att försvara skyddet av odlingsmarken.
De senaste årens larmrapporter om den globala livsmiljön innebär dock att vi drastiskt måste ändra på mycket i samhällsplaneringen. Åkermarken, till exempel, har hittills mest använts till att odla mat- och djurfodergrödor, men nu visar alla tecken på att den också behövs för energigrödor. Vi ser flera skäl till varför exploateringen av åkermark måste bli mer sansad. Växthuseffekten är ett. Den både ökar behovet av förnybar bioenergi, och riskerar att minska världens skördar. Södra Europas växtproduktion förväntas minska på grund av ökade torkproblem, vilket skulle innebära att Sveriges jordar ökar i betydelse som leverantör av mat och energi. Världens befolkning växer och blir rikare.
Kineserna har ökat sin matkonsumtion något, och världsproduktionen räcker plötsligt inte till. Priserna har mer än fördubblats på ett par år. Troligen kommer priserna på livsmedel periodvis att sjunka igen, men kan vi lita på att teknisk utveckling långsiktigt klarar ökad konsumtion och att kompensera för all förstörd mark?
Konsumenterna i Sverige har börjat ta till sig de nya förutsättningarna och efterfrågan på mat och energi som är närproducerad ökar. Vi har ett ansvar mot kommande generationer att också i framtiden ha beredskap för den egna mat- och energiproduktionen. Vill vi inte också bidra till försörjningen i resten av världen där den av olika skäl inte är tillräcklig? Det finns i Sveriges lag en stark restriktion mot att bebygga jordbruksmark. I Miljöbalken står det att "Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk" (SFS 1998:808, 3 kap. 4 §). Denna lagparagraf är tydlig och kraftfull.
Anser verkligen Uppsalas politiker och tjänstemän att denna paragraf beaktas i tillräcklig omfattning?Exploateringen av jordbruksmark går förfärande fort också i många andra kommuner i Sverige och utomlands (se t ex rapporterna Hushållning med åkermark i Skåne i utveckling 2006:8 från Länsstyrelsen i Skåne län: www.m.lst.se, samt State of The World 1997 från World Watch Institute: www.worldwatch.org). Vi kan inte vänta längre: Exploateringstakten är så alarmerande att snabba åtgärder behövs redan i dag!
Uppsalas byggnadsplanering behöver ses över. Markexploateringen måste omvärderas med hänsyn till det ökade behovet av mark för mat- och energiproduktion i Sverige och i världen. Utbyggnaden av Uppsala kan göras bättre.
Bygg mer markeffektivt! Förtätning kan ge både vackrare och mer funktionella områden. Välbehövliga lungor i form av parker och andra oaser får självklart inte äventyras. Bättre planering minskar också trafiken och utsläppen av föroreningar.Förtätad bebyggelse tar mindre mark i anspråk, minskar klimathotet, och utnyttjar redan gjorda investeringar, som framhålls i en debattartikel av våra kommunalråd Liv Hahne och Lena Hartwig med flera i DN 16/8.
Vi vill därför uppmana Uppsalas politiker, planerare, byggherrar och andra aktörer: Se över kommunens exploateringsplaner! Omvärdera dem och hushålla med markresurserna! Om ny mark måste hittas så välj då mindre värdefull mark än den bördiga Uppsalaslätten. Bryt inte mot Miljöbalkens lagtext som kräver hänsyn till framtida generationer!
Vi vet att det finns många andra aspekter att ta hänsyn till i den kommunala byggnadsplaneringen, men framöver måste jordbruksmarken prioriteras för att producera mat och energi. Vi är ett land där bara en liten andel av marken är bördig åker. Vi har ett arv att förvalta - låt oss göra det långsiktigt!
Ingmar Messing
professor i markvetenskap, SLU
Knut Per Hasund
forskningsledare, naturresurs- och miljöekonomi, SLU
Rune Andersson
programchef, Mat21, SLU
UNT 12/10 2007