Publicerad: 2009-05-02 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-31 22:03
Det finns många skäl att vara kritisk mot planeringen för ny bebyggelse på det bördiga fältet norr om Sävja gård. Vi vill här belysa konsekvenserna för den tänkta boendemiljön och för kultur- och miljölandskapet samt peka på det som denna mark passar bäst för, produktion av mat och bioenergi.
Enligt kommunens senaste översiktsplan 2002 skulle området kunna utnyttjas för 350 lägenheter. Detaljplanen, som utformats av byggbolaget och som byggnadsnämnden accepterat, innehöll inte mindre än 650 lägenheter, varav en del var inrymda i fyravåningshus längs väg 255.
Efter processen med samrådsförfarande inkom 49 yttranden. Inte mindre än 38 av dessa avstyrkte helt eller hade väsentliga ändringskrav.Lägenheternas antal minskades då i en reviderad plan till 630 och höghusen sänktes till tre våningar. Fortfarande framstår dock byggplanerna som en oförsvarlig exploatering av ett känsligt område.
Sammanträngningen av bostäder har offentligt försvarats såsom nödvändig för att det ska bli lönsamt för byggföretaget.
Kommunen måste söka dispens från länsstyrelsen, eftersom placeringen av inte mindre än 71 hus utgör intrång i strandskyddet för Sävjaån.
Att lägga bebyggelse i nära anslutning till vattendrag är särskilt olämpligt eftersom riskerna för perioder med högre vattenstånd och eventuella översvämningar förväntas öka i stora delar av Sverige som en följd av klimatförändringarna.
Ett flertal ytterligare invändningar har i olika inlagor gjorts i detta byggärende. Bland annat har påpekats att området ligger mellan en av Sveriges mest trafikerade järnvägar och väg 255, något som ger buller och föroreningar i utomhusmiljön.
Ur kulturhistorisk synpunkt innebär bebyggelse på detta fält ett allvarligt intrång. Den kommer att spoliera en viktig del av Linnés Historiska Landskap. Begreppet introducerades 2002 av företrädare för kommunen, länsstyrelsen och Uppsala universitet. Ett sammanhängande kulturlandskap skulle behållas och vårdas från Hammarby till Sävja.Längre tillbaka var det som nu är Sävja gård en hel radby (en karaktär som ännu finns kvar), belägen vid en strandväg längs Långhundraleden. Detta farvatten ledde in till det blivande Sveariket och hade stor betydelse för områdets kulturella utveckling. Fem av Sävja bys åtta gårdar köptes av Linné 1758. De utgjorde en väsentlig del av hans jordägande och gav, tillsammans med säteriet Hammarby, underlag för hans två rusthåll. Den mark som nu ska exploateras utgör alltså en del av Linnés tidigare jordegendom i detta kulturlandskap.
Än så länge bjuder landskapet på vackra vyer. Åker man Gamla Stockholmsvägen in mot Uppsala ligger Linnés Sävja till höger inbäddad i hagmark. Lite längre fram öppnar sig slätten med en vid utblick över Sävjaåns dalgång, den tidigare Långhundraleden. Norröver siktas Vaksala kyrka och på andra sidan ligger de gamla bondbyarna, ännu urskiljbara från den expanderande stadsbebyggelsen. Åt nordost framträder Danmarks kyrka med sitt höga torn, och längre bort kan man ana Hammarby bortanför de på åkrarna spridda ladorna. Härifrån gick Linné om somrarna flera dagar i veckan via gårdarna Ängeby, Pinan, Nöden och Glädjen till professorsbostaden och trädgården inne i Uppsala.
På slättmarken nedanför Sävja by kan man, på samma sätt som under Linnés tid, se Slottet och Domkyrkan, de två för "Staden på slätten" så karaktäristiska silhuetterna. Ska dessa vyer över landskapet och detta kulturhistoriska arv i framtiden förloras genom husbyggen på den högproduktiva åkermarken?
Det är anmärkningsvärt att inte markens betydelse för mat- och bioenergiproduktion påpekas utförligare i miljökonsekvensbeskrivningen eller i övriga dokument.
I skenet av de förändringar i klimat, befolkningstryck och ekonomiska förutsättningar som sker i Sverige och vår omvärld är det nu nödvändigt att översiktsplaner och detaljplaner ses över och omvärderas. Bristen på odlingsbar mark har på senare år blivit en mycket viktig framtidsfråga, inte bara globalt, utan även i Sverige. Att många miljoner människor i världen lever på små resurser i areal är vi vana att höra, men det är viktigt att veta att våra svenska jordar i nuläget endast kan föda tre fjärdedelar av vår befolkning. Resten måste vi importera från en värld där markbristen är ännu större. Med klimatförändringar, ökade oljepriser och större transportkostnader blir Sveriges åkerjordar allt mer omistliga för vår försörjning av mat och bioenergi.
Jordbruksmarkens betydelse poängteras i miljömålen för Uppsala län och ännu tydligare i Sveriges författningssamling (Miljöbalken SFS 1998:808 3 kap 4§): "Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk."
Ovanstående lagparagraf och miljömål måste beaktas vid planeringen av bostadsbeståndet i Uppsala.Nya bostäder och andra byggnader bör byggas på områden som av hävd ansetts passa bättre för hus, till exempel mark med morän eller berggrund. Den åkermark som eventuellt måste ingå inom bebyggelseområdena bör företrädesvis användas till verksamhet som inte förstör marken i alltför hög grad, till exempel parker, kolonilotter och idrottsplaner. Det är viktigt att den vid behov lätt kan återställas till jordbruksproduktion.
All potentiell jordbruksmark kommer att behövas som åker- eller betesmark igen, eftersom många generationer framöver ska fortsätta leva på vår jords begränsade yta.Vi vill uppmana alla ansvariga för nybyggandet i Uppsala att besinna sig i fråga om Sävjafältet. Såväl argumenten för boendemiljön, som för bevarandet av det historiska kulturlandskapet och för kraven på hushållning med åkermark, talar för att vi nu inte får exploatera Sävjafältet.
Dess nytto-, kultur- och skönhetsvärde bör räddas åt kommande generationer Uppsalabor.
Hans Norman
professor em. i historia, Uppsala universitet
Susanne Johansson
agronomie doktor, Centrum för uthålligt lantbruk, SLU
Ingmar Messing
professor i markvetenskap, SLU
Peter Söderbaum
professor em. i ekologisk ekonomi, Mälardalens högskola, Västerås
UNT 2/5 2009