REPLIK. Christoffer Aav skriver (UNT 8/1) att priderörelsen är för viktig för att splittras upp. Artikeln innehåller en rad stora sakfel. Aav riktar in sig på Anarchopride som en grupp som hen uppfattar som drivande i denna splittring. Aav påstår att Anarchopride under Pride 2011 ”hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret”. Den kritik som framfördes mot försvaret som institution var i själva verket från det antimilitaristiska nätverket Ofog. Aav fortsätter sedan att med att påstå att Anarchopride kapade polisens seminarium på hbtq-festivalen. Anarchopride var inte ens på plats under hbtq-festivalen i Göteborg.
Även om Anarchopride solidariserar med dessa gruppers kritik så är det alltså ett sakfel att påstå att kritiken kom från oss. Den interna kritiken inom hbtq-rörelsen består av många olika grupper och olika röster.
Prides tema för 2012 är ”tillsammans”, och det är tydligt att Pride vill vara tillsammans, till varje pris. Institutioner som resten av året kan vara homo-, trans- och queerfobiska välkomnas under Pride om de tar fram sin regnbågsflagga eller sponsorpengar. Allt för att vinna politiska röster, kunder eller goodwill på att visa sig hbt-vänliga. Prides festivalchef Alf Kjeller säger att: ”vi ska vara en arena för hela communityt, vi ska inte vara politiska.”
Men när Pride bjuder in polisen som slår oss och utvisar oss, politiska partier som vill tvångssterilisera oss, försvarsmakten som bedriver krig där civila personer dödas så betyder det att många inte kan eller vill delta på Pride. Det betyder också att Stockholm Pride har glömt sin historia, där den queera kampen började som ett uppror; mot makten, staten, polisen.
Anarchopride har inte glömt hur staten har varit, och är, drivande i att skilja ut queera kroppar och personer som kriminella, avvikande och sjuka. Vi vägrar blunda för att detta fortfarande sker i dag genom exempelvis diagnostisering och tvångssterilisering av transpersoner.
Under onsdagen på Prideveckan detta år ägde ett Queer People of Color-seminarium rum. Under punkten kom två nazister och störde genom att uppträda hotfullt och vägra avlägsna sig från rummet. Ordningsvakter kom till platsen och ledde ut dem från rummet, men avvisade dem inte från huset.
Deltagarna sökte upp ansvariga i Pride House och framförde att de kände sig otrygga med att nazisterna fanns kvar i huset och att de önskade att de skulle avlägsnas. De ansvariga menade då att deltagarna ”överdrev” och var ”negativa”, samt att ”alla är välkomna på Pride”. Deltagarna i Queer People of Color-punkten lämnade då Pride House eftersom de inte kände sig trygga där.
Denna händelse illustrerar tydligt konsekvensen av Prides vilja att till varje pris vilja vara tillsammans. När vissa välkomnas, i det här fallet nazister, är det på bekostnad av att andra, i det här fallet rasifierade queera personer, blir otrygga och hotade.
Aav ansluter sig till den rad av journalister som senaste veckorna publicerat artiklar den senaste tiden där de målar upp queers och ”vänsterradikaler” som ett hot mot Pride och hbt-rörelsen.
Anmärkningsvärt i denna kritik är att ingen av dessa artiklar nämner att det fascistiska anti-islamistiska nätverket Counter Jihad ska ha ett globalt möte i Stockholm samma dag som Prideparaden. Att det är samma dag är troligtvis ingen tillfällighet.
Grupper inom nätverket, som olika lokala Defence Leauge-grupper, har försökt hävda att de är hbt-vänliga. Counter Jihad, som Anders Behring Breivik var en anhängare av, ställer grupper mot varandra och använder hbtq-rörelsen för att fiska medlemmar.
Mediadrevet som utmålar en intern kritik som det stora hotet för hbtq-rörelsen samtidigt som de bortser från detta fascistiska hot missar något väsentligt. Vi ser detta fascistiska hot, tillsammans med att till varje pris vilja vara ”tillsammans”, som de verkligt stora hoten mot en politisk hbtq-rörelse. Vi behöver en kritisk antirasistisk och antikapitalistisk rörelse, som exempelvis aldrig välkomnar nazister.
Eli Alvarez
Anarchopride
UNT 4/8 2012