”Tolv dagars fängelse vid vatten och bröd” blev straffet för riksdagsmannen Samuel Danielsson från Årby i Lagga. Han hade deltagit i det så kallade uppträdet i bondeståndet 1755, en tvist som gällde förtroende- och procedurfrågor. Men den instans han dömdes av var en för tillfället särskilt uppsatt ”förräderidomstol”.
Makthavare som inte förmår föra dialog med folket finner överallt vägar att skrämma människor till tystnad genom uppskruvade brottsrubriceringar. Därmed försöker man också undgå misstanken om att man kränker mänskliga rättigheter.
Den som talar för kurdernas eller andra minoriteters sak i Turkiet blir formellt inte åtalad för detta, men kan dömas för ”brott mot turkiskheten”, det vill säga den kemalistiska nationalmyten. I Iran avrättades i våras ett antal kurdiska politiker som förfäktade mänskliga rättigheter. Brottsbeteckningen var hädelse och de dömdes som ”abdolhed”, fiender till Gud. Samma sak drabbade de anhängare av oppositionen, som avrättades vid Stockholms blodbad. De hade fått amnesti för sitt politiska ställningstagande, men ärkebiskop Gustav Trolle kom på att de i stället kunde halshuggas som kättare.
I våra offentliga organisationer har makthavare funnit ”bristande lojalitet” vara en användbar rubricering när man vill undanröja någon från arbetsplatsen. Med lojalitet avses därvid inte hängivenhet för verksamheten, utan anpassning till jantelagen och servilitet gentemot chefer.
På många håll utvecklas sådana organisationer i alltmer inåtvänd riktning. Till slut kan organisationen påminna om en myrstack, som ständigt ökar i omfång, men inte producerar någonting av värde för omgivningen och där all verksamhet går ut på att behaga drottningen. Förhoppningsvis kan utmaning och konkurrens från den privata sektorn bidra till att sådana organisationer tillfrisknar och blir produktiva.
Det psykosociala och moraliska träsk i arbetslivet, som Maciej Zaremba skildrar i Mobbarna och rättvisan är känt sedan tidigare, men har förtigits för att den så kallade svenska modellens tillkortakommande inte skulle avslöjas. Modellen innebär, att förhållandena i arbetslivet bestäms genom förhandling och samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Detta kan också uppfattas som ett modus vivendi mellan högern och vänstern. Modellen har fungerat väl vad gäller materiella förhållanden, men inte alls ifråga om den psykosociala arbetsmiljön. I de stora kollektivens konsensus kommer den enskilda människan och den lille näringsidkaren i kläm. Då är det de socialliberala samhällskrafternas uppgift, att slå larm och se till att Sverige besinnar, vilka förpliktelser ett rättssamhälle har gentemot de enskilda och de små.
De psykiska övergrepp, som Zaremba belyser, bör i rättstillämpningen jämställas med fysiska våldsbrott i brottsbalkens mening. I ett modernt samhälle ska våldsbrott naturligtvis hanteras av rättsväsendet. Inte sedan järnåldern har ju våldsbrott ansetts vara en förhandlingsfråga för de berörda parternas intresseorganisationer.
Det är hög tid att ta ett samlat grepp på lagstiftningen mot kränkande särbehandling, social utstötning och diskriminering i alla former. Explicit förbud med straffsanktioner måste införas i brottsbalkens tredje eller fjärde kapitel.
En bidragande orsak till den aparta svenska utvecklingen är den värdenihilistiska Uppsalaskolan med sin lärare, filosofen Axel Hägerström. Han menade, att talet om människovärde och mänskliga rättigheter var en kvarleva av medeltida vidskepelse. Lärjungen Vilhelm Lundstedt, juridikprofessor och riksdagsman, sopade undan naturrätten och varje uppfattning om att rätten står över makten. Statsmaktens egennytta blev rättens högsta kriterium och därmed får den lilla människan nöja sig, oavsett hur illa hon blir behandlad av en blind byråkrati.
Denna särtradition har hindrat vårt land att utvecklas fullt ut till en västerländsk rättsstat, där även individens rättigheter gentemot stat och kollektiv respekteras som okränkbara.
Här behövs en kulturförändring för att Sverige ska hinna i kapp och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna bli levande dokument i rättstillämpningen.
I Sverige uppstår inte sällan stridigheter i rättsfrågor, som beror på att förvaltningskulturen behärskas av Uppsalaskolans traditioner, medan gemene man omfattar en mer naturrättslig åskådning.
Ett uttryck för maktens repressivitet i dagens offentliga organisationer är den så kallade tystnadskulturen, som har analyserats kritiskt av professor Lennart Lundqvist i Lund.
Det förekommer rent av att chefer försöker förbjuda de anställda att kommunicera med förtroendevalda eller styrelsemedlemmar. Detta slags förpliktelse till tystnad tillhörde inledningsskedet av Lenins revolutionära verksamhet. Hur det kan dyka upp i ett demokratiskt samhälle är en gåta.
Tystnadskulturen är ett hot mot vital utveckling och entreprenöriell dynamik i organisationerna och hör inte hemma i ett öppet samhälle byggt underifrån. Makten måste ständigt bevakas och kontrolleras. De skrämmande Milgramexperimenten i USA visar hur lätt makten kan manipulera människor och hur viktigt det är att civilkuraget hålls levande.
Ättlingar till Samuel Danielsson sitter ännu i dag som förtroendevalda på olika poster i Uppsala. Civilkurage stavas med C.
Mats Jonsson
ledamot (C) i kommunfullmäktige
ordförande i Organisation Mot Mobbning
UNT 9/12 2010