Publicerad: 2008-04-22 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 21:02
På den nyanlagda bostadsgården i det nybyggda, täta bostadsområdet, står ett ensamt gungdjur. Bredvid djuret en liten sandlåda och den obligatoriska åskådarbänken där den vuxne ska sitta och titta på när barnet leker.
Hela arrangemanget upptar mindre än tio kvadratmeter, men signalen är tydlig: "Nej, här har vi som planerat inte glömt bort barnen!".
I stadsdelen finns också en större lekplats. Här har man tagit i ordentligt. Det finns avancerade, detaljrika lekredskap av senaste modell, flera stycken uppradade på en fallsäker yta, orienterade utifrån erforderliga säkerhetsavstånd. Som plats är lekplatsen totalt intetsägande, men som manifestation av vuxenvärldens välvilja säger den: "Titta så viktiga vi tycker att barnen är!"
På landskapsarkitektkontoret känner medarbetarna leda och frustration inför lekplatsen som uppdrag. Att rita lekplatser är det tråkigaste som finns. I inget annat sammanhang blir det lika tydligt att de regler och andra tvingande förutsättningar vi har att rätta oss efter motverkar uppgiftens själva syfte. Barnperspektiv och goda lekmiljöer har länge varit en erkänt viktig fråga i planeringssammanhang. Ändå lider planeringen och formgivningen av barns miljöer av en förlamande traditionsbundenhet.
Medan leken är vild och kreativ fastnar lekplatsplaneringen oftast i att vara feg, normstyrd och lat. Kanske handlar det i grunden om hur vi värderar leken, om en alltför rationell syn på leken som fenomen?
Med en nyttobetonad leksyn följer idén om den pedagogiska lekplatsen som kan planeras rationellt för att uppnå vissa mål vad gäller barnets utveckling. Lekredskapet blir en möjlighet att effektivt paketera de färdigheter man vill servera. Men forskarna talar också om lek som något i grunden "onyttigt", något som är viktigt för sin egen skull.
Tänk om vi skulle utgå mer från detta underbara: att leken, förutom sina oomtvistliga nyttoaspekter, har ett hemlighetsfullt egenvärde. Att det lekande tillståndet är ett sätt för människan, inte bara för barnet, att ge sig hän åt sig själv och sin plats i tillvaron. Då blir det ganska självklart att korrekta uppställningar av lekredskap kommer på skam.
Att ta lekens djupare dimensioner på allvar ställer krav på inlevelse och vilja till grundläggande förändringar. Leken är en kraft som inte kan planeras, men som kan gynnas.
Utrymmesbristen i städerna kommer inte att bli mindre, tvärtom. Den täta staden har för många uppenbara fördelar för att överges. Hur ska man då hantera det faktum att lekens natur är att flöda fram i rörelse över yta?
I en gles stadsstruktur är det enklare att tillvarata barnens behov, men vi tror på den täta staden som en bra miljö också för barn. Den täta stadsstrukturen kräver mer kreativitet och större ansträngning för att tillgodose barnperspektivet, men det kan den vara värd.
Lekplatsen kan i den täta staden inte tillgodose behovet av lek och rörelse - det finns helt enkelt inte plats att vika så stora ytor som skulle behövas för lek enbart. I stället måste vi på allvar våga oss på att integrera leken i staden igen, skapa en barnstruktur i stället för små praktiska barnreservat här och där.Vi tror inte att barnstruktur behöver betyda strikt trafikseparering. Att skapa stora, sammanhängande, trafikfria rörelsestråk för barn har vi inte heller utrymme till. Separering är en lämplig metod på många platser, men det är inte en framkomlig övergripande princip för staden.
Att skapa en barnstruktur måste i stället handla om att prioritera platser för lek/rörelse som ligger i närheten av varandra, börja styra utvecklingen mot pärlband av platser, sträcka ut och förbinda dem där det är möjligt så att trafikfria stråk för lek förbinder olika delar av staden, och att tillgängliggöra de delar av den trafikerade stadsstrukturen som av nödvändighet måste få vara en del av lekmiljön.
Lek på gatan har fungerat i generationer, utan planeringsmässiga åthävor, så varför skulle det inte fungera nu, om vi anstränger oss? Med all samlad erfarenhet och kunskap kring trafikseparering, klassiska gaturum för alla trafikslag och det nyare angreppssättet shared space, vore det märkligt om vi inte kunde hitta fungerande sätt att låta barnens vägar korsa den trafikerade stadsstrukturen.
Frågorna och utmaningarna kring lek är oupplösligt sammanlänkade med stadens utmaningar i stort, med frågorna om hur vi ska organisera vårt gemensamma liv. Om vi med stort allvar griper oss an frågan kring lek och rörelse kan den bli en tillgång i stadsplaneringen.
I en tid som är besatt av prydlighet och statusfyllda uttryck behöver vi lyfta fram värdet av mindre tillrättalagda, ofärdiga platser i staden. I en tid där rädsla för olyckor ofta blir den överskuggande frågan vid lekplatsplanering behöver vi argumentera för balans mellan risk och utmaning. Och i alla skeden av planeringsprocessen där vi blir inkopplade behöver vi hävda strukturtänkande och differentiering gentemot ängsligt välmenande och likartade lekreservat. Lyckas man med strukturen, så att barns frihet till självständig rörelse ökar, är det allra viktigaste åstadkommet. Sedan kan denna struktur fyllas med mer eller mindre iordningställda platser med olika funktioner och karaktärer. Inte minst skräpiga, odesignade platser som tål förändring och skapande lek.
Vi tror att det är tid att riva lekplatsen - rent mentalt. Och när den är riven kanske vi kan bygga upp den igen, men utifrån nya tankesätt som banar väg för nya förutsättningar. Den nya lekplatsen, tror vi, är en struktur i staden. Den har formen av långa stråk eller stora nät snarare än av isolerade russin i en kaka.
Charlotta Råsmark
Martin Ehn Hillberg
Lars-Magnus Ejdeholm
White arkitekter
UNT 21/4 2008