Vilken är Uppsalas identitet, stadens själ? En svår och viktig fråga att besvara. Vår stads identitet är mycket komplex och rymmer en rad karaktäristika som tål att tänkas på och diskutera.
Finns det en sorts kraftlöshet i Uppsala, bristande behov eller vilja att hävda sig? Är fenomenet urgammalt?
Förre landsantikvarien Ola Ehn menade att redan på 1700-talet fanns i landsortsstäder med samma förutsättningar som Uppsala en intressant arkitektur. Så var det inte här. I Uppsala var i stället den borgerliga bebyggelsen anspråkslös och avspeglade den brist på självkänsla som karaktäriserade Uppsalaborgaren. I vår stad var det universitetet som stod för alla initiativ och nymodigheter och utåt manifesterade sig i praktfulla byggnader. Det fick till följd att borgarnas initiativkraft hämmades.
Denna osäkerhet finns fortfarande kvar. Så till exempel blev Stadsteatern ett provisorium i Folkets hus, ett verkligt konstmuseum lät vänta länge på sig, det är litet och anonymt, länsmuseet Upplandsmuseet är mycket ungt jämfört med andra residensstäders och när det kommer till konsertlokaler vet alla vilken tid det tog att få till ett konserthus.
uppsala universitet med allt vad därtill hör utgör en stark och positiv del av Uppsalas identitet.
Men den prestige som universitetet äger gör att den borgerliga staden ter sig så liten, den och vi hukar inför universitets dominans kulturellt och stadsbildsmässigt.
En framstående s-politiker berättade för mig att det var först när han träffade docenterna i kommunfullmäktige som han förstod att de var riktigt trevliga. Ett av många exempel som finns på avståndet mellan de bägge "societeterna" i Uppsala.
Är det dessutom så att Uppsala av universitetet betraktas som det lilla lokalsamhälle där det råkar vara placerat? Har staden som helhet inte något större intresse för universitetet?
Dess ointresse för Uppsala har till exempel medfört att man bygger ett Pedagogicum som en enorm koloss mellan Slottet och Botaniska trädgården. Här har man inte tagit något ansvar för stadsbilden.
Domkyrkan är ett landmärke för Uppsala. Jag tror att Uppsalaborna uppfattar den som stadens viktigaste byggnad, och den som kan se - om än bara en liten bit av - Domkyrkan från sina fönster är stolt över det. Identitet! Den nyligen väl genomförda belysningen av kyrkobyggnaden tycks ha kommit upp som idé på landskapsarkitektutbildningen på Ultuna. Vilken påverkan på staden mentalt som Domkyrkan har är svårt att säga. I sig är den en nationalhelgedom med allt vad det innebär.
Silhuetten med Slottet och Domkyrkan är en naturlig och tydlig del i stadens profil. Det har under många decennier ansetts viktigt att värna Uppsalasilhuetten. Stadens fäder och mödrar har haft en bestämd uppfattning om silhuettens betydelse. En princip har varit att Domkyrkan och Slottet inte ska störas av höga byggnader i vissa lägen, men alldeles nyligen har byggnadsnämnden gett klartecken för ett åttavåningshus vid Klostergatan.
Ett fult exempel på att man frångått denna princip: en siktlinje från nordöst mot Domkyrkan spolieras. Dessutom kanske något ännu värre - planerar man fler sådana höga hus i Uppsalas centrum?
80 procent av bebyggelsen i centrum öster om ån revs åren 1958-78. Det som kom i stället representerar olyckligtvis den tristaste perioden i svensk arkitektur över huvud taget, se till exempel kvarteren Plantan, Sala och Hervor. Det som försvann var ingen storslagen eller märkvärdig arkitektur med några undantag, Rappska huset, Scheeles apotek och några till.
Vad som hade varit fint att bevara längs en gata, till exempel Dragarbrunnsgatan, var en lågskalig bebyggelse, byggd efter människans mått. Sådana hus som de flesta av oss kan ta till sitt hjärta.
Så mycket är rivet i Uppsala att för dem som är födda här finns inte längre några barndomsmiljöer att relatera till.
Fyrisån är en del av Uppsalas karaktär som staden numera är medveten om och satsar på med bland annat uppskattade blomsterarrangemang. Västgötaspången har varit vackrare än någonsin i år, och intensivt utnyttjade mötesplatser för ungdomar har ordnats längs stränderna. Det är alldeles utmärkt! I min barn- och ungdom var Fyris något som man förlöjligade, den lilla ån med sitt bruna vatten, det enda vatten som Uppsalaborna hade, en avsaknad av hav och sjö var väl den jämförelse som gjordes.
Avsaknad av ett förmöget borgerskap som hävdar sig arkitektoniskt och med stora donationer kommer till exempel tydligt till uttryck i konstmuseets samlingar där förnämliga gåvor av stor internationell och svensk konst saknas.
På 40 minuter är man i Stockholm där allting är större och finare, från Globen till NK. Hur tävla med den staden? En annan effekt av närheten till Stockholm är att många bor i Uppsala men arbetar i Stockholm eller tvärtom. Man får inte incitament att engagera sig i Uppsalas frågor.
Väldigt många som arbetar i Uppsala är inte härifrån. De har inte sina rötter här, lärare, politiker, verkschefer. För dem finns inga skimrande barndomsminnen som de kan vilja bevara, försvara eller försköna med nya fina inslag i stadsbilden.
Staden är som sagt osäker på sin identitet, vet inte vad den ska vara stolt över, vilket kan ta sig bisarra uttryck. 1986 när vi firade 700-årsjubileum gjordes Pelle Svanslös till symbol för Uppsala. Inte för att det är något fel på Pelle, han är bra, men han kan inte representera Uppsala!
När en tävling utlystes för konserthuset erbjöds arkitekterna att antingen integrera en del av den gamla bebyggelsen i kvarteret Gerd eller bara riva allt. Gerd med kvarteret Fröj mittemot utgjorde den enda sammanhållna äldre, borgerliga miljön öster om järnvägen, (minns de 80 procenten som har rivits).
Planerarna räknar inte Uppsalas borgerliga historia som något värt att uppmärksamma eller möjligen hänga upp en identitet på.
Att den vinnande arkitekten ville riva och därmed kunna skapa något spektakulärt är förståeligt. Jag förstår också att man valde Henning Larsens förslag, tänkte väl att nu äntligen ska vi göra något i det borgerliga Uppsala som märks. En extra piff i Larsens förslag var att de klassiska Uppsalabyggnaderna skulle kunna ses från konserthusets foyer. Man ska behöva komma utifrån för att kunna se Uppsalas arkitektoniska värden.
Ja, det finns mycket fint och värdefullt i vår stad, men det gäller att se det, ta det till sig och förvalta det väl!
Som Lars Lambert sade i en artikel 2007: "Kanske skulle Uppsala behöva ett skönhetsråd som kunde värna om stadens viktiga värden och fundera på vad som utgör stadens identitet".