Psykiatrins hus är invigt, och nyligen och hävdade en representant för arkitekterna i en insändare i UNT 2/2 att det nya psykiatrihuset vid UAS är ”ändamålsenligt” och att det tagit vara på forskningens rekommendationer om vårdmiljön för psykiatrisk vård.
Man tar sig för pannan, för detta skrivs om den mest människofientliga sjukhusbyggnad jag någonsin sett, som utformats i direkt motsats till vad forskningen funnit vara gynnsamt för psykiatriska patienters tillfrisknande: harmoniska, avstämda färger, ”familjär”, varm och ombonad atmosfär, småskalighet och naturkontakt.
Vad är det man byggt i stället? Jo, en byggnad i glas och betong, glas och plåt, glas, glas, glas, kall och avvisande i varje detalj. Den som närmar sig huset den väg patienterna ska komma möts av en sylvass utstickande vinkel, som en jättelik yxegg i sex våningar, vars budskap är övertydligt: Kom inte nära, för då gör jag dig illa.
Husets sidor är av glas och betong, och den långa ”baksidan” mot Slottsparken ser ut som baksidan av en industribyggnad. Ambulansintaget är en sanslöst ful betonglåda som sticker ut från den södra väggen. Inuti är det glas överallt. Till och med väggarna i mottagningsrummen på läkarmottagningarna är av glas, visserligen frostat, men ändå genomskinligt för silhuetter och rörelser.
Hur känns det för patienterna i väntrummet? Glas, plåt och vita ytor. Enstaka färgkontraster utgörs av illgröna skåpluckor. Avstämda, harmoniska färger?
Hur kan då insändaren skryta över forskningsanpassning? Jo, man släpper in ljus. Och nu blir det nästan surrealistiskt. För det har man gjort genom att göra väggarna av glas, från golv till tak, i alla sex höga våningarna. Nu, efteråt, har man förstått vad kloka människor försökt säga hela tiden: så kan man inte bygga ett sjukhus.
Höjdrädda människor kan inte ens gå i närheten av dessa skräckinjagande öppningar mot tomheten. Så nu har nedre delen av väggarna frostats. Hur många miljoner extra ska vi gissa på? Men hur tänkte man?
”Så höjdrädd får man inte vara”, eller ”Dom får väl vårda höjdrädda på bottenvåningen”? Så klokt var det tänkt med ljusinsläppet. Att glasväggarna skulle ge någon närhet till naturen kan man knappast hävda, grönska finns bara åt ett håll.
Insändaren påstår att företrädare för psykiatrin varit rådgivare och gett utformningen sitt stöd. Om detta är sant, bör dessa kolleger träda fram och förklara hur de kunnat stödja ett bygge som helt nonchalerar aktuell forskning (och sunt förnuft).
Vad insändaren förtiger (vilket faktiskt är ett sätt att ljuga) är att företrädare för psykiatrisk behandling av hög kompetens och lång erfarenhet tidigt protesterade i referensgrupper och sa: ”Så här kan ni inte bygga ett psykiatriskt sjukhus – det är helt galet!”
Varför lyssnade ni inte på dem? Passade protesterna inte in i glas och betong-konceptet?
Ett annat exempel på hur man nonchalerat den kunskap som finns, psykiatrins behov och sunt förnuft är kontorslandskapen. Inte nog med att forskning visat att den lösningen är den sämsta för både effektivitet och trivsel. Dessutom bortser lösningen från psykiatrins behov av sekretess.
I ett kontorslandskap kan man knappast diskutera psykiatriska patientärenden, varken med patienten eller med kolleger, utan att bryta mot sekretessen.
Gissa hur man tänkt lösa detta? Om en läkare behöver ringa upp en patient, ska hen boka tid i en av två fönsterlösa skrubbar som finns i varje kontorslandskap, logga ut ur jornalsystemet i datorn vid sin arbetsplats (så att ingen ska kunna läsa journal i hens frånvaro), starta datorn i skrubben, logga in där (tar en halv–en minut varje gång), ta fram patientens journal, genomföra samtalet och sedan logga in igen på sin egen arbetsplats. Är det någon som tycker att det är rätt sätt att använda hårt ansträngda läkares, kuratorers med fleras hårt ansträngda arbetstid?
I den nuvarande sjukhusledningen finns flera som inte var med och fattade besluten. Men det finns många som varit med hela vägen i sjukhusledning och planeringsgrupper. Hur tänkte ni? Såg ni inte hur detta skulle sluta? Påstår ni verkligen att ni hade psykiatriföreträdarnas stöd för husets utformning och kontorslandskapen?
Det är lätt att se från arkitektfirmans tidigare ”track record” att det de byggt förut i princip är liknande glas och betong-komplex. Varför fick de förtroendet?
Hur kunde det sluta med kallt, människofientligt hus som i dagens arkitekturtrend förvisso skulle platsa som kontorshus på Manhattan men definitivt inte som psykiatrisk vårdbyggnad? Det är synd om patienterna, och synd om den hängivna vårdpersonal som nu ska försöka neutralisera det intryck som det kalla huset gör.
Kanske har sjukhusledningen i själva verket förstått hur illa det blev, för nu lanserar de ett projekt för ”förmänskligande” av hela sjukhusområdet, styrt av honnörsord som ”läkande miljö”, det vill säga precis motsatsen till vad psykiatrins hus står för. Men vad i herrans namn ska ni då göra med det redan byggda eländet? Riva det? Eller låta det växa över med murgröna?
Mitt syfte med detta inlägg är dubbelt. Allmänheten bör få en mer realistisk bild av detta jätteprojekt än den skrytbild som ges av arkitektfirmans insändare, och vi skattebetalare bör alla få veta hur detta gått till. Har sjukhusledningen dragit lärdom? Hur tänker man om fortsatt byggande på UAS?
Gunnar Birgegård
prof em i medicin
i många år ansvarig för undervisningen i patientläkarrelation
UNT 22/1 2013