Publicerad: 2010-10-29 00:00
Inför Nagoyamötet om biologisk mångfald behöver världens regeringar ställa sig en allvarlig fråga. Hur kommer det här mötet att bli ihågkommet? Som ännu en förhoppning som aldrig infriades, som Köpenhamn? Eller som en vändpunkt där världen verkligen började lägga om kursen?
Minskad biologisk mångfald och den åtföljande minskningen av naturens förmåga att tillhandahålla rent vatten och frisk luft, klimatreglering och sunda jordar är ett problem som fortfarande uppmärksammas alldeles för lite.
Utvecklingen förskräcker: förekomsten av arter av ryggradsdjur minskade med nästan en tredjedel mellan 1970 och 2006, och de senaste rapporterna från FN visar att nästan en fjärdedel av alla växtarter är utrotningshotade.
För ett decennium sedan åtog sig 192 parter att bromsa minskningen av biologisk mångfald fram till 2010. Det är ett åtagande som vi inte har hållit, och problemet är fortfarande en kollektiv blind fläck i världens medvetande. Nagoya måste framför allt leda till att frågan slutgiltigt präntas in i världens medvetande och ge en grund för framtida agerande. EU gjorde en ännu starkare utfästelse för tio år sedan genom att vi åtog oss att helt hejda förlusten. Vi levde inte heller upp till vårt mål, men vi har lärt oss mycket på vägen.
Vi kommer att dra nytta av de erfarenheterna vid förhandlingsbordet i Nagoya, eftersom vi gjorde stora framsteg: nästan 18 procent av EU:s yta ingår nu i vårt nätverk Natura 2000 av naturskyddsområden, och nätverket växer hela tiden.
Vår miljöskyddslagstiftning är en av världens starkaste, och vi skyddar vår biologiska mångfald med stränga krav på vårt vatten, vår luft, vår mark och våra hav.
Inför konferensen är de allra flesta parterna eniga om vad som måste göras. Tre ting krävs för att mötet ska bli en framgång.
l Först och främst krävs naturligtvis ett mål som världen verkligen behöver. Vi vet alla att den här minskningstakten på biologisk mångfald inte är hållbar i längden: förnuftet säger oss att vi måste hejda förlusten. Men ett högt ställt globalt mål räcker inte, utan vi behöver också en trovärdig strategi för att nå målet.
Här försöker EU föregå med gott exempel. I och med att vi satte upp ett mål för biologisk mångfald för 2020 har vi intensifierat våra satsningar på att bevara den biologiska mångfalden och se till att den utnyttjas hållbart. Vi har nu åtagit oss att inte bara hejda minskningen av biologisk mångfald i EU utan också återställa ekosystem där det är möjligt och öka våra satsningar på att hindra förlust av biologisk mångfald globalt.
l För det andra kan den globala biologiska mångfalden tjäna på ett verkningsfullt internationellt system som ger rättvis tillgång till vinsterna från genetiska resurser. En överenskommelse på det området kan bara sättas i verket om den är tydlig, öppen och rättssäker för alla berörda, både för dem som tillhandahåller och dem som använder genetiska resurser och tillhörande information. Det behövs en rättvis lösning för att se till att mer medel anslås för att bevara den biologiska mångfalden och utnyttja den på ett hållbart sätt, samtidigt som forskare i alla länder får den säkerhet de behöver för att bedriva forskning som slutligen gynnar alla världens folk.
l För det tredje måste alla parter handla realistiskt och konstruktivt. Vi måste se framtiden an i förvissning om att det finns tillräckligt med kunskap, personal och pengar för att omsätta åtagandena i praktiken.
Här gör vi också vad vi kan: EU är en av de största bidragsgivarna till global biologisk mångfald. Mellan 2002 och 2008 anslog vi mer än en miljard dollar per år till global biologisk mångfald. EU:s medlemsstater lämnade nyss ett stort bidrag till Globala miljöfonden, varav 1,2 miljarder dollar öronmärktes för biologisk mångfald, en ökning med 28 procent sedan den förra kompletteringen.
Jag hoppas att Nagoya ger resultat på alla dessa tre områden, och jag kan garanterar att EU kommer att göra allt som står i dess makt för att underlätta framsteg på de områdena.
Vi får inte glömma bakgrunden. Ingen kan förneka att de ekosystem som vår civilisation bygger på försämras. Vår uppgift är att öka medvetenheten om vad som händer om denna försämring blir obotlig.
Den banbrytande studien om ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomi, som vi har finansierat tillsammans med Tyskland och andra parter, har visat hur viktigt det är att sätta en prislapp på de resurser som naturen tillhandahåller.
Men om minskningen av dessa resurser fortsätter, vem kan då beräkna kostnaden av en permanent förlust? Vem kan räkna ut kostnaden för en minskning inte bara av naturens resurser utan också den försämring av livskvalitet som blir konsekvensen?
Janez Potocnik
EU:s miljökommissionär
UNT 29/10 2010