Efter teveprogrammet Könskrigets groteska klippning av mig förklarades jag "stollig" för min forskning om rituellt våld, som felaktigt knöts till och blandades ihop med satanism. Något som i sin tur förklarades som "tillhörande det förgångna", en tid för tro på tomtar och troll.
Nu tar amanuens Asbjörn Dyrendal till orda (UNT 1/7). Och nu finns satanister. Det är tacknämligt. Man hade till och med kunnat hoppas att hans inlägg skulle vara en svidande vidräkning med Bo Rothstein och andra okunniga debattörer för förhånandet av ett erkänt forskningsområde (exempelvis DN 3/6). Men det är det inte. Nu gäller det i stället att min förståelse av satanism är ytlig. Jag kritiseras dock - samtidigt! - för att jag inte använder de (påstått ytliga) observationer jag gjort i satanistiska grupperingar som källhänvisning i min forskning om rituellt våld. Detta trots att jag aldrig varit och aldrig utgett mig för att vara satanistforskare, och alltså följaktligen använt andra auktoriteter på området i de begränsade delar i boken La de små barn komme till meg (1994) där satanism diskuteras.

Och återigen ska jag nu beslås med att ha hävdat att hundratals ritualmord har begåtts i Sverige. Dyrendal vill bevisa saken genom att räkna antalet ritualmord en informant berättar om i ovan nämnda bok, samtidigt som han citerar att jag "tror på" informanten.
Det är nog så elementärt att det som forskaren delges genom kvalitativa metoder är tolkningar, inte en "ren" verklighet (om man nu förutsätter att en sådan finns tillgänglig). Kvalitativa metoder springer vetenskapsteoretiskt från den hermeneutiska tolkningstraditionen, vilket är särskilt välkänt för alla med teologi som ämne. Forskarens uppgift är sålunda att tolka och analysera de tolkningar hon delges.

I boken La de små barn komme presenterar jag och den övriga forskargruppen över 400 sidor empiriskt material om sexuella och rituella övergrepp och knyter detta till resonemang om det svåra i tolkningsprocessen när barn berättar om detta, och till våra analyser av barnens berättelser. Vi ställer frågor som, hur kan vi som forskare förstå det som är svårt för barn att berätta, och näst intill omöjligt för dem att förstå? Hur kan vi tolka berättelser som är "för mycket"?
I boken kan var läsare följa materialet, valet av och motiveringen av valda tolkningsverktyg och analyser. Självklart kunde andra analyser ha gjorts — troligen skulle också vår forskargrupp ha några andra perspektiv idag, 15 år efter att huvudarbetet gjordes — detta är forskningens vardag.

Att barnen berättade om bestialiska övergrepp, ja "ritualmord", kunde jag ha valt att utesluta då dessa berättelser klart — vilket dagens debatt inte minst visar — är "för mycket". Men jag gör inte det, jag låter det stå, och diskuterar möjliga förståelser av detta, liksom att jag väljer en egen förståelse. Men när jag säger att jag "tror på" barnen betyder inte det att jag tror att allt de berättar skett bokstavligt, vilket bland annat relaterar till det svåra i minnesarbetet kring extrema erfarenheter, och att droger troligtvis har nyttjats vars konsekvenser kan vara vanföreställningar. Detta icke-fundamentalistiska angreppssätt är en huvudansats i studien, eftersom det är en kvalitativ studie — vilket gång på gång betonas i boken.

Det är sålunda inte forskarens moraliska plikt att ta barnen på orden, som Dyrendal valt att tolka saken, utan en moralisk plikt att ta berättelserna på allvar, dvs. lyssna och försöka förstå, med de redskap forskningen ger.

Genom att saxa i pressklipp skapar Dyrendal bilden av att jag "flytt" Bergen under det att satanister hotat och "nästan offrat" mig, samtidigt som han kontrasterar detta mot de grupperingar av satanister han själv har kunskap om, vilka framställs som fredligt folk. Vinkeln att jag far med känslosvall och felaktigheter understryks av hans påstående att jag hävdat att fällande domar finns om "satanistiska rituella övergrepp" i Norge.
Men han citerar fel, vilket f.ö. är fallet även i det andra citatet jag har kunnat kontrollera. Jag talar om fällande domar för "satanistiska övergrepp" (DN 28/5). Som Dyrendal vet sitter satanisten "Greven" i fängelse i Norge, på ett mycket långt straff för mord. Därtill har flera kyrkor bränts ned av satanister i Norge. Att jag under mina kontakter med grupperingar inom satanismen också mötte ett antal farliga individer skulle därför inte behöva låta så konstigt som Dyrendal får det att låta, om han inte valde att göra pressens vinklingar till sina. Men som bekant väljer journalister vinklar, blåser upp och ibland till och med diktar fritt om vad som skett, och den dramaturgin tänker jag inte ta ansvar för!

Så till mina deltagande observationer i tre satanistiska (två i Norge, en i Sverige) grupperingar. Det är riktigt som Dyrendal skriver att dessa inte lett till några publikationer (däremot citerar han fel igen: Dessa observationer bedrevs under en tioårsperiod, inte i tio år, DN 12/6). Detsamma gäller annan uppsökande verksamhet jag bedrev, dels parallellt med att jag utforskade norsk exorcistverksamhet, och dels våld utövat i Guds namn (och ja, jag har varit en produktiv forskare). Utgångspunkten för all denna verksamhet var våldsövergrepp mot kvinnor, i huvudsak av sexuell karaktär. Vinsten var att jag på detta sätt skaffade bakgrundskunskap och utvecklade en kompetens för att genomföra analyserna i mina huvudstudier. Jag tror att jag genom observationsverksamheten lättare kunnat förstå något av det som barnen berättade i intervjustudierna, på samma sätt som jag menar att jag utvecklat en kompetens för att förstå visst religiöst våld som rituellt och till exempel varför den karismatiska ledaren, à la Knutby, är så förförande, innebörden av riten där Åsa Waldau ingår en förlovning med Jesus, etc.

Att skaffa bakgrundskunskaper via observation eller andra typer av deltagande studier kan väl näpperligen förstås som misstänkt eller som illegitim verksamhet? Och inte att vara produktiv, väl?
Innehållet i kritiken/"anklagelserna" mot min forskning blir dessvärre bara dunklare ju fler som tar till orda. Att den är fel har framgått med all tydlighet, men inte ens universitetet har presterat information till mig som klarlägger vari "anklagelserna" består. Av Dyrendals inlägg bekräftas dock att den har två huvudfiender: ett positivistiskt förhållningssätt till forskning och den mediala dramaturgin.