Replik. Anders Ekholms respons på ett tidigare inlägg rörande den eventuella kopplingen mellan rovdjuren och tamdjursnäringen på UNT Debatt 6/11 innehöll ett antal grova missuppfattningar som sprider sig i rovdjursdebatten. Ekholm har dock troligen rätt i sak, det vill säga att rovdjuren inte är enda orsaken till att landsbygdsbefolkningen minskar, men de kan vara en bidragande del.
En stor del av Ekholms inlägg går ut på att fäbodbruk och rovdjur går bra ihop och det motiverar han med att: ”Även fäbodbruket ökar. Antalet fäbodar har mer än fördubblats i det rovdjurstäta Dalarna och Jämtland.”
Det är en sanning med modifikation. Riksantikvarieämbetet uppskattade att antalet fäbodar i drift 1980 var cirka 125 medan Riksförbundet för hembygdsvård för samma år kartlade 272 fäbodar. År 2006 när vi fortfarande hade en relativt gynnsam fäbodbetesersättning i Landsbygdsprogrammet hade 235 fäbodar. Sedan dess har antalet fäbodar minskat till 205 fäbodbetesåtaganden år 2011. Det beror troligen på både de nya lägre ersättningsnivåerna som trädde i kraft 2007 och på ökade rovdjursstammar.
Riksantikvarieämbetet har även uppskattat att det 1960 fanns mer än 600 fäbodar. I Fornminnesregistret finns bortåt 5 000 fäbodar införda, men under glansdagarna under slutet av 1800-talet bör det ha funnits långt över tiotusen. Att påstå att fäbodbruket har ökat, beror således helt på vilka år man jämför.
Ekholm menar även att: ”Antalet rovdjursangrepp inom fäbodbruket kan i snitt räknas på ena handens fingrar”.
Statistik från Viltskadecenter visar att det de senaste tre åren har skett i genomsnitt 20 angrepp per år varav ungefär hälften är av varg. Antingen är statistiken fel eller också har Ekholm många fingrar på handen?
Det är i sammanhanget även värt att påpeka att ett bevarande av fritt skogsbete och annan fäbodrelaterad hävd bidrar till upprätthållande av en icke föraktlig del av den biologiska mångfalden, troligen mer än vad vargen tillför. Frågan om rovdjurens bevarande är väsentligt mer komplicerad än Ekholm ger sken av i sitt inlägg.
Håkan Tunón
Centrum för biologisk mångfald, Uppsala
UNT 13/11 2012