Statsvetaren Olof Ruin har nyligen påtalat bristen på debatt i grundlagsfrågor i Sverige, att även stora förändringar inte blir valfrågor. Ett exempel kunde vara möjligheten att rösta blankt.

Tidigare kunde man rösta blankt och få sin röst registrerad som just en blankröst. Numer blir den registrerad som ogiltig. Detta är ett av flera exempel på partioligarkiernas sätt att ta sig friheter mot medborgarna.

Till och med i Ukraina kan man rösta ”mot alla”, det vill säga utan att ta ställning för något särskilt parti. Fast om Ukraina är en god förebild för svensk demokratiutveckling vet jag just inte. Det kunde ju vara på det viset att man tycker om något hos alla partier men känner sig oförmögen att välja, men ändå genom att delta i valet önskar visa sin solidaritet med systemet som sådant och därmed bidra till dess legitimitet.

Nu kommer jag talande nog inte alls ihåg när förändringen genomfördes och således heller inte om den föregicks av någon debatt mellan de politiska partierna – en debatt som väl heller inte var i deras eget intresse.

En tanke med val är att väljarna utser sina representanter och anger politikens viljeinriktning i stora drag.

Nu har partierna i mycket tagit över initiativet i båda dessa funktioner och på så vis urholkat systemets legitimitet. Om det är inom partierna själva som nyckelbeslut tas så berövas ju medborgarna sina grundläggande rättigheter.

Valdeltagandets egentliga innebörd är kanske snarare att man utför en symbolisk handling som bidrar till att legitimera systemet. Det är viktigt att kunna rösta även om man inte vill gynna något särskilt parti. När man går och röstar i ett val kan det liknas vid en vigselakt, att man säger okej till systemet, vilket man kan önska göra även om man tycker illa om samtliga partier, eller lite grann om alla. Det finns säkert tekniska problem att begrunda om man tillåter blankröstning, typ tomma stolar i fullmäktigeförsamlingar och att den odemokratiska spärren mot småpartier påverkas av antalet giltiga röster som registreras.

Det är ett tilltagande fenomen att partierna tar sig friheter och rentav tar på sig uppgifter som åvilar staten. Det gäller i Tyskland och Sverige. I Tyskland har både före detta presidenterna Richard Weizsäcker och Horst Köhler samt statsvetaren Wilhelm Hennis angripit partioligarkiernas ingrodda sätt att göra upp utan insyn, till exempel om vilka som blir presidentkandidater. I Tyskland finns i alla fall en författningsdomstol som kan säga ifrån i flagranta fall och där medborgarna kan besvära sig, medan vi i Sverige med nöd och näppe har lagprövningsrätt, dock utan någon egentlig tradition av att utöva den. Till och med det inte synnerligen demokratiska Ryssland har en författningsdomstol.

Folkrörelsepartierna har numer inte mycket folk att stödja sig på, de har blivit Volksparteien ohne Volk, som titeln på en bok lyder, av Hans Herbert von Arnim (Bertelsmann 2009).

Den gamla koherensen mellan social tillhörighet, röstningsbeteende och ideologi är upplöst och inte särskilt relevant i en tid av svårkontrollerat expertvälde. Nya medier­ och tilltagande social rörlighet gör partiväsendet mindre representativt.

Fast det är, vill jag gärna medge, mycket lättare att ställa diagnos än att skriva ut nya goda recept. Om inte partierna fanns fick de genast – eller något liknande – uppfinnas på nytt.

Det är dock fel att hävda att partierna skulle vara utmärkande och en betingelse för demokratiska system. Walter Bagehots (1826-1877, redaktör för The Economist och författare till det klassiska standardverket The English Constitution) lista över parlamentarismens sex grundläggande funktioner är värd att begrunda, eftersom ingen av dessa funktioner för den parlamentariska demokratin förutsätter existensen av partier.

Funktionerna fritt återgivna efter den brittiske klassikern:

1. Att välja eller vraka regering.

2. Att öppet genomlysa politiska frågor, så att utrymmet för godtyckliga och oinformerade beslut minskar.

3. Politisk uppfostran, det vill säga en lärprocess till exempel i form av arbetande riksdagsutskott som ökar kompetensen till komplexa beslut av valda politiker.

4. Politisk information, att ge signaler till regeringen om tillståndet i nationen.

5. Lagstiftning, det vill säga att undvika att initiativ och normgivning övergår till byråkrati och stora organisationer.

6. Den komplicerade budgetprocessen som helt enkelt inte låter sig hanteras på direktdemokratisk basis.

Dessutom är det uppenbarligen så att de totalitära massmobiliseringsstaterna, typ Stalins Ryssland eller Hitlertyskland, verkligen förutsätter starka partier. Man kan tillägga att partiväsendet faktiskt i både Storbritannien och Sverige historiskt utmärks av och uppstår ur korruption: röstköp av utländska beskickningar var vanligt under Frihetstiden.

Det finns stora likheter mellan Sverige och Tyskland avseende Parteiverdrossenheit, som termen lyder i den tyska debatten för att beteckna medborgarnas tilltagande leda över partiernas egenmäktighet. I Bayern­ har gruppen Freie Wähler tagit sig ton, och avger egna rekommendationer, till exempel till delegaterna i den valförsamling som i början av juli valde ny tysk president, ett val där Gauck säkert segrat över Wulff i händelse av folkligt direktval. Att sätta medborgaren mer i centrum vore nog bra, till exempel i utformningen av partiernas kandidatnomineringar, men är inget enkelt universalrecept. Problemet med att bevara verkningsgraden av väljarnas val är nog än större i Tyskland, där de många valen ofta resulterar i långdragna förhandlingar med drag av ”Löjliga familjerna”. Det är svårt för väljarna att kalkylera vilket resultatet blir av deras val.

Direktdemokrati är till sin natur inte representativ – i dag skulle många inom den nya underklass av individer som saknar politiska resurser och inte riktigt kan definieras i relation till produktionsprocessen, de i ”utanförskap”, rimligen missgynnas och vara handikappade i den tilltagande ad hoc-kratin, där välutbildad medelklass har större möjligheter hävda sina särintressen.

Även utan något universalrecept för att kvalitetssäkra den demokratiska representationen är det konstigt att systemet utformas så att det eroderar sin egen legitimitet.

Sven Eliaeson
docent i statsvetenskap, Stockholms universitet
recurrent visiting professor i sociologi vid Centre
for Social Studies in Warsaw
forskare vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet
UNT 12/9 2010