Återigen har Frankrike visat sitt urusla realpolitiska omdöme, då man under alla år med EU:s hjälp stöttat maffiaregimen i Tunisien. Resultatet har blivit det kaos vi nu upplever. Av de ständiga misstagen under 100 år har de inget lärt – och de är inte ensaamma.
Den demokratiska västvärlden har länge gjort anspråk på att vara försvarare av demokrati, mänskliga fri- och rättigheter (MR) och folkrätt. EU:s grunddokument garanterar dessa värden, liksom FN-systemet. Flera erfarenheter av 1900-talet ger dock en annan bild och 2000-talet har hittills inte förändrat den.
Mellankrigstiden 1918–1939 är en tid av ständiga svek och eftergivenhet gentemot diktaturerna. Två exempel: Mussolini hälsades med entusiasm av bland annat finansminister Churchill och i Nationernas Förbund saboterade England och Frankrike försöken att få stopp på Italiens kolonisering av Abessinien.
I Spanien vägrade demokratierna att försvara den demokratiska republiken mot Francofascismen, som fick massivt stöd av Hitler och Mussolini. Försvaret av demokratin överlämnades till Stalin!
Denna realpolitik ledde till att vi fick en fascistisk diktatur i Spanien ända till 1975. Dessutom signalerade den till Tyskland och Italien att det var riskfritt att börja erövringskrig i Europa, vilket resulterade i andra världskriget.
Demokratiernas kamp under kriget var inte i första hand ett motstånd mot fascism och nazism, utan ett försvar av det egna territoriet, som attackerats av centralmakterna. De flesta stater förklarade sig neutrala vid krigets utbrott utom Tyskland, Italien, Japan och Sovjetunionen.
England och Frankrike gick så långt som att sälja ut ett land, Tjeckoslovakien, till nazisterna, i München 1938. Sovjet delade i god sämja upp Östeuropa mellan sig och Tyskland.
Den så kallade Atlantdeklarationen 1941, beslutad av Churchill och Roosevelt, förklarade alla folks rätt till självständighet. Den förre klargjorde dock att det inte gällde de västerländska imperierna.
När freden 1945 firades i de franska kolonierna i Afrika började afrikanerna ropa på självständighet. Frankrike svarade med massakrer på tiotusentals människor bland annat i Algeriet, Madagaskar och Guinea-Conakry.
Att fascismen inte var ett större bekymmer för de västerländska demokratierna bekräftades efter kriget. Regimerna i Spanien och Portugal kunde fortsätta som om inget hade hänt. Krigströttheten var naturligtvis stor och demokratierna ville inte kasta in Europa i nya äventyrligheter. Dock användes inte heller några som helst fredliga sanktioner för att få dessa diktaturer på bättre tankar.
Krigströttheten var dock inte större än att både Frankrike och England på 40- och 50-talen kunde kasta sig in i en rad krig för att hindra sina koloniers självständighet.
England krossade bonderörelsen för land och jord i Kenya. Frankrike förde krig i Indokina och Algeriet, vilka båda förlorades. Det var först när fransyskorna tröttnade på att få hem sina män, söner och bröder i sopsäckar, som detta elände upphörde.
Den fascistiska regimen i Portugal blev Nato-medlem och fick de vapen den behövde för att föra krig i Angola, Moçambique och Guinea-Bissau ända till 1975, då dessa länder blev fria. Apartheidregimen i Sydafrika stöddes länge av demokratierna och Mandela förklarades vara en terrorist. 1956 attackerade England och Frankrike Egypten för att få kontroll över Suez-kanalen. Även det var ett fiasko.
När EEC:s Romtraktat skulle undertecknas 1957 krävde Frankrike att Algeriet uttryckligen i traktaten skulle behandlas som en del av Frankrike. 1962 tvingades de erkänna Algeriets självständighet. Och den franska realpolitiska omdömeslösheten fortsätter. Det är framför allt Frankrike, som ligger bakom EU:s massiva stöd för Marockos illegala ockupation av Västsahara.
Hur kan EU, utan dess medlemmars protester, överlåta ansvaret för dess politik i nordvästra Afrika på en stat, som så katastrofalt skött sin realpolitik med ständiga missbedömningar alltsedan första världskrigets slut? Det är oacceptabelt och farligt att Frankrike drar in EU i sin miserabla hantering av Västsaharafrågan.
Det sista Francodiktaturen gjorde innan den kollapsade 1975 var att illegalt göra upp med den feodala diktaturen Marocko och överlåta den spanska kolonin Västsahara till den senare i en nykolonial överenskommelse – mot Internationella domstolens och FN:s uttryckliga vilja.
Även om Sverige var den enda medlem, som motsatte sig EU:s illegala fiskeavtal med Marocko, har Sverige inte varit särskilt aktivt för att få EU att följa folkrätten.
I dag talar utrikesministern med ockupantens språk, när han menar att konflikten är mellan Algeriet och Marocko och inte ett avkoloniseringsfall, vilket FN och Internationella domstolen slagit fast. Det är ovärdigt svensk utrikespolitik. Respekten för folkrätten och dess institutioner eroderar. Vart är vi på väg med EU om Frankrike får fortsätta råda och vi bara följer John?
Liksom det demokratiska Europa lät sig förföras av Mussolini och duperas av Hitler, låter sig EU i dag med öppna ögon bedras av Marocko, som får stor hjälp av främst Frankrike. Men dagens politik skiljer sig från 30-talets icke-inteventionspolitik under spanska inbördeskriget, genom att EU i dag aktivt stöder folkrättsförbrytaren.
Det är alltså inte bara uppenbara brott mot folkrätten, MR och demokratin det handlar om, utan i längden en ointelligent och farlig realpolitik vi måste motarbeta.
Vågar Sverige säga nej till fortsatt massivt stöd till Marocko i form av bistånd och olika handelsavtal? I februari sätts regeringen på prov då EU:s illegala fiskeavtal med Marocko skall förnyas. Varför skall svenska skattemedel användas till den folkrättsvidriga ockupationen av Västsahara?
Bort glida utrikespolitiska principer som vimpelprydda båtar. Det förflutnas skuggor jagar oförmärkt förbi. Kvar sitter minister Bildt och myser vid kända människors middagsbord.
Ingvar Flink
fil dr i historia
UNT 1/2 2011