I dag, på den internationella kvinnodagen, pratar många om kvoterad föräldraförsäkring, genuspedagogik i förskolan och åtgärder för att minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det är väldigt viktigt. Men en feministisk politik måste också ha ett globalt perspektiv och hantera ett av de största hoten mot jämställdhet – klimatförändringarna. Om finansminister Anders Borg och jämställdhetsministern Maria Arnholm menar allvar med att de är feminister måste de öka klimatambitionerna avsevärt.
Klimatförändringarna är redan här och kommer med tiden bli värre. Det tvingar oss att inse att de som har orsakat dem och fortfarande bidrar mest till dem inte är dem som kommer drabbas hårdast.
Det är orimligt och måste förändras. Vi kan aldrig acceptera dagens ordning, där kvinnor som redan i dag lever under tuffa förhållanden får det ännu svårare på grund av den rika, västerländska mannens livsvanor. Därför är en av de viktigaste åtgärderna för jämställdhet att ta krafttag mot klimatförändringarna, något som både den feministiska rörelsen och klimatrörelsen bör inse och prata mer om.
De flesta är överens om allvaret i klimatförändringarna, även om det finns olika åsikter kring lösningar. Globala miljöproblem och en varmare medeltemperatur är den frågan som oroar svenskar mer än något annat, inkluderat terrorism och organiserad brottslighet. Men hur ofta pratas det om vilka som faktiskt drabbas, och hur många är villiga att hjälpa de mest utsatta?
Tyvärr har den politiska debatten i allmänhet och klimatdebatten i synnerhet glömt denna viktiga rättvisefråga. För hur ser det egentligen ut? I dag står endast en av sju miljarder människor – de rikaste – för mer än hälften av jordens samlade klimatgasutsläpp. Inom denna grupp, den rikaste gruppen, kan man även se skillnader i utsläppsgrad. Framförallt är det män som släpper ut mycket.
Män reser mer med bil och flyg medan kvinnor reser mer kollektivt och med tåg. Män äter mer kött medan kvinnor äter mer klimatsmart. Det är ett tydligt mönster - den rika, västerländska mannen är världens största klimatbov.
Trots denna extremt orättvisa fördelning av utsläpp är det inte den, rika mannen som drabbas. De som drabbas absolut värst är låginkomstländer och fattiga kvinnor, framförallt i Afrika. 80 procent av all mat som produceras i utvecklingsländer produceras av kvinnor. Och det är just matproduktionen och jordbruk som nu hotas på grund av klimatförändringarna. Minskad mattillgång på grund av torka, översvämningar och kortare växtperioder är bara några av de konsekvenser som följer i klimatförändringarnas spår. När vatten- och värmerelaterade sjukdomar ökar på grund av klimatförändringarna ökar det också arbetsbördan för kvinnorna, som är de som oftast tar hand om sjuka. Det innebär att de får mindre tid till att odla mat och försörja sig.
Som om dessa förhållanden inta var nog är även den klimatfinansiering som går ut till låginkomstländer snävt fördelad. Till att börja med uppfylls inte de åtaganden som västvärlden ålagt sig. Och det stöd som ges ut kanaliseras enligt patriarkatets alla regler. The Climate Investment Fund (CIF) är etablerat av Världsbanken för att investera i klimatprojekt i låginkomstländer. Av fondens pengar går 70 procent till storskaliga projekt inom grön teknik och transportsektorn, starkt manligt dominerade sektorer. Endast 30 procent investeras i småskaliga projekt som direkt gynnar fattiga landsbygdssamhällen och på så sätt förbättra kvinnors levnadsvillkor.
Detta är utan tvekan en av de största globala jämställdhetsfrågorna. Kvoterade bolagsstyrelser och fler pappamånader är viktigt, men den globala kvinnokampen får inte bortprioriteras och här är klimataspekten avgörande.
Magda Rasmusson
språkrör Grön Ungdom
Lorentz Tovatt
språkrör Grön Ungdom
UNT 8/3 2013