Publicerad: 2010-12-15 00:00
Mellan 1965 och 1975 byggdes över en miljon bostäder för att råda bot på bostadsbristen. Den tidens arkitektoniska och samhällsplanerarideal ledde till bostadsområden med stora grönområden, trafikseparering, bilfria gångvägar, stora parkeringsplatser, offentlig service som skolor, vård och affärer centralt placerade i anslutning till kollektivtrafik. Arkitekturen och byggandet präglades av hård rationalism. Husen blev billiga men områdena blev stereotypa.
I dag tillhör miljonprogramsområdena de minst populära områdena i våra städer.
Oavsett vad man i dag anser om miljonprogrammet måste man konstatera att utan det hade vi de senaste 30–40 åren saknat ett stort antal bostäder i Sverige. Vi är i ungefär samma position i dag.
Det råder bostadsbrist i nästan hela Sverige och i tillväxtregionerna är köerna till en hyresrätt flera år långa. Väldigt många svenskar bor en kortare eller längre tid av sitt liv i en miljonprogramslägenhet.
Miljonprogramsområdena och i synnerhet de som bor där förtjänar vår uppmärksamhet och engagemang. Däremot vill ingen ha allmosor och en klapp på huvudet.
De som bor i miljonprogrammet vill ha precis samma sak som alla som bor i andra bostäder; möjlighet att få jobb, en bra skolgång för barnen och en bra boendemiljö. Det är rimliga krav.
Många områden präglas dock av både stora sociala problem och stora upprustnings- och renoveringsbehov. Det i sig är inte underligt mot bakgrund av att detta är hus som byggdes för 35–45 år sedan.
Hur hanterar vi då detta? Det som överskuggar allt annat är utanförskapet och skolan. Kan de boende erbjudas jobb och bra skola kommer många andra problem att få sin lösning. I bostadsområden där hushållen är väl integrerade i samhället, förvärvsfrekvensen är hög och människorna är medvetna om sina rättigheter, är de bostadsanknutna problemen små. Att minska utanförskapet från arbetsmarknaden är den enskilt viktigaste vägen för att förbättra situationen i utsatta bostadsområden.
Som bostadsminister i regeringen har jag ett ansvar för leverera rimliga förutsättningar för kommuner, hyresvärdar och boende att på egen hand göra sina bostadsområden attraktiva. Under vintern besöker jag nu flera miljonprogramsområden i alla delar av landet för att få veta hur läget ser ut och vad som behövs. I dag har turen kommit till Uppsalahems bostäder. Men redan nu ser jag följande möjligheter:
1. Från den 1 januari nästa år träder ny lagstiftning i kraft som gör att kommunala bostadsbolag måste agera långsiktigt affärsmässigt (inte som nu med självkostnad) och att de inte längre är hyresnormerande. Därmed ökar möjligheterna för hyresvärdar att avsätta medel för framtida upprustningar.
2. Den som äger sin bostad är, generellt sett, mer engagerad i sitt bostadsområde än den som hyr sin bostad och tänker flytta därifrån inom en nära framtid. Därför måste ombildningar av hyresfastigheter till bostadsrätter underlättas.
Lagstiftning som tillåter ägarlägenheter i befintligt bestånd ska beslutas av riksdagen under denna mandatperiod. Av cirka 4,5 miljoner bostäder i Sverige är 2 miljoner hyresrätter. Att öka variationen av upplåtelseformer i miljonprogrammet skulle inte utgöra något hot mot hyresrätten. Tvärtom blir hyresrätterna mer attraktiva om de ligger i stabila och trygga bostadsområden.
3. Ett skäl till att det är svårare att få en nybyggnads- eller upprustningskalkyl för en hyresfastighet att gå ihop är skattevillkoren.
Medan ett hushåll med bostadslån får göra ränteavdrag mot sin arbetsinkomst får en hyresvärd inte göra några avdrag alls om verksamheten går jämt ut. Att justera detta är svårt men det är rimligt att pröva de förslag som bostadsmarknadens parter lämnat: låg moms på hyror som innebär att ingående moms kan dras av, skattefria avsättningar till underhållsfonder eller avskaffad fastighetsavgift för hyresfastigheter.
Utöver detta kommer vi att överväga ytterligare åtgärder för att utsatta bostadsområden ska kunna resa sig. Dock måste det redan från början stå klart att det är uteslutande upp till de boende och deras hyresvärdar att faktiskt genomföra lösningarna, även om det sker med hjälp av verktyg som regering och riksdag ansvarar för. Storskaliga statliga projekt är dömda att misslyckas.
Kan vi staka ut en framkomlig väg för miljonprogrammet så utgör det en stor möjlighet för Sverige. Det tjänar alla på.
Stefan Attefall
civil- och bostadsminister (KD)
UNT 15/12 2010