Var är universitetet?
Jag får den frågan ganska ofta, både direkt och indirekt, i min dagliga verksamhet. Det gäller då till exempel sammankomster där näringspolitiskt aktiva och representanter för företagssektorn träffas för att diskutera frågor om Uppsalas framtid.
Universitetet är nästan alltid dåligt representerat, eller inte representerat alls, och man ställer sig berättigat frågan varför.
Det enkla svaret är att akademiker är kufar som är mer intresserade av vidlyftiga teorier än av praktisk verksamhet. De hasar omkring i tofflor och yllekoftor, sitter i timslånga diskussioner med sina kolleger, och träffar en och annan studentgrupp med blicken stadigt fäst på projektorn och tankarna i den senaste teoriutvecklingen. I den här miljön finns inget utrymme eller intresse för det praktiska, och i många fall en grundmurad misstro till representanter för den så kallade verkligheten.
Det ligger förstås en del i den beskrivningen. De som är verksamma inom akademin har i de flesta fall selekterat sig själva till en verksamhet som handlar om kunskapsutveckling, teorier, och empiriska undersökningar. Men svaret på frågan var universitetet håller hus är också ett annat, och det är den verklighet jag vill belysa här. Jag gör det för att jag tror att det kan ge en bättre förståelse för varför representanter för universitetet alltför sällan syns i olika former av externa evenemang, och även öppna för en diskussion om vad, givet att viljan finns, som skulle kunna göras åt situationen.
Man skulle kunna sammanfatta situationen med att en nutida forskares framtid är helt bestämd av de vetenskapliga publikationer hon eller han producerar, och ju ”finare” tidskrifter och publikationer, desto bättre.
I dessa tidskrifter ska forskaren klara sig förbi en så kallad peer review, vilket innebär att andra forskare bedömer arbetets kvaliteter och antingen röstar för eller emot publicering. De här utvärderingarna följer traditionella och etablerade vetenskapliga kriterier, och inom mitt egna fält företagsekonomi är det antingen rent teoretiska eller storskaliga statistiska undersökningar som gäller framför allt.
Trenden mot allt mer tekniskt komplicerade arbeten och sofistikerad statistik är tydlig. Att skriva om intryck från samtal med företagare och representanter för näringslivet, eller spekulera kring intressanta nya trender i samhället, har minimal chans att bedömas som relevant i de ”bättre” tidskrifterna.
Om den här typen av publikationer är i det närmaste helt avgörande vid sökandet av nya tjänster, nationellt såväl som internationellt, spelar de också en viktig roll vid ansökningar om externa forskningsmedel. Ju mer vetenskapligt meriterad den sökande eller sökande gruppen, desto bättre, allra helst om en ledande ställning inom ett avgränsat forskningsfält kan påvisas.
Att skriva forskningsansökningar är ständigt aktuellt i forskarens vardag, och utfallet är på grund av konkurrens och begränsade medel mycket osäkert. Uppskattningsvis beviljas mindre än en av tio ansökningar medel i de större forskningsstiftelserna. Det handlar i fallet forskningsansökningar om en omfattande arbetsinsats som har en avgörande betydelse för arbetet under i vanliga fall en treårsperiod eller mer. Att missa ansökningar och potentiell finansiering har avgörande betydelse för det arbete som kan bedrivas under lång tid framöver.
Något förenklat kan man uttrycka det som att erhållandet av externa forskningsmedel är det som frigör tid för forskning och publikationer, så kopplingen mellan publikationer, forskningsmedel, och akademisk karriär är grundmurad: inga forskningsmedel – inga publiceringar, och utan publiceringar inga forskningsmedel.
I den här världen är allt som inte direkt har en bäring på publikationer eller forskningsmedel en ren distraktion. Ta tillfället i akt att mingla med företagare under en kväll? Jag tror inte det, tänker forskaren.
Det paradoxala är att utvecklingen mot fler publikationer och externa forskningsansökningar drivs på av samma krafter som upprätthåller kravet på uppfyllandet av universitetets tredje uppgift, alternativt bättre användning eller kommersialisering av de forskningsresultat som tas fram inom universitetet.
Nyligen infördes inom mitt eget område en modell där fördelningen av medel till del bestäms av antalet publikationer i vetenskapliga tidskrifter samt externt erhållna forskningsanslag. Det är inget fel i det tänket, men frågan var en institutionschef eller forskare kommer att lägga sin kraft och tid blir i detta sammanhang retorisk.
Sanningen är att det i dag finns få, om några, starka incitament för forskare att engagera sig i någon form av externa evenemang, och att utvecklingen inom akademin talar för en allt svagare koppling mellan forskning och näringsliv under de kommande åren.
Min tolkning är att de relativt få forskare som ändå är externt engagerade gör detta av rent personligt intresse, och för att de helt enkelt inte kan låta bli att exponera sig för intryck utanför det strikt akademiska. Så kommer det alltid att förbli, men med tanke på hur akademin fungerar och faktiskt fungerar allt mer utpräglat verkar ett bredare engagemang från universitetets medlemmar i det externa avlägset.
Det som nu skrivits ska inte uppfattas som ett försvarstal för universitetets osynlighet i det offentliga, det är mer ett klarläggande av förhållanden som kanske inte är så allmänt kända. I förlängningen är det en invit till att göra något åt situationen, om nu viljan finns. Givet de signaler jag plockar upp inom akademin, både i Uppsala, Sverige, och internationellt, tror jag förväntningarna om en snabb förändring mot ett mer aktivt och externt intresserat universitet ska vara måttliga. Och som jag försökt förklara är det är svårt att helt skylla och skjuta över ansvaret på den enskilda forskaren. Vad gäller svaret på frågan ”Var är universitetet?”, tror jag tyvärr att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Ivo Zander
Anders Wall-professor i entreprenörskap
Företagsekonomiska institutionen
Uppsala universitet
UNT 8/2 3011