Publicerad: 2010-04-07 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-30 08:04
Varför jublar inte forskarvärlden? Regeringen lägger fram en proposition (2009/10:149) som utlovar ökad frihet och mindre byråkrati åt universitet och högskolor. Som slår fast att "självständiga universitet och högskolor är viktiga garanter för oberoende forskning av hög vetenskaplig kvalitet". Och som framhåller att en "grundläggande uppgift för universitet och högskolor i ett demokratiskt kunskapssamhälle är att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen".
Och varför i all världen skall människor i allmänhet bry sig om att regeringen säger att universiteten får göra hur de vill med den ålderdomliga, akademisk företeelse som kallas fakultetsnämnder - de nämnder som befolkas av representanter för universitets forskare och lärare, och som tidskrävande nog har inflytande i stort sett alla väsentliga forsknings- och undervisningsfrågor?
Helt enkelt därför att skrotandet av lagskyddet för fakultetsnämnderna innebär ett skrotande av garanten för att den forskning och undervisning som bedrivs vid universitet och högskolor sker för att gagna hela omvärldens bästa.
Fakultetsnämnderna, som också brukar benämnas "det kollegiala styret", är helt enkelt grundbulten i ett system som upprättats för att universitet och högskolor inte blir några ekonomiska, politiska eller ideologiska eliters knähundar.
Fakultetsnämnderna ansvarar för kvalitet inom undervisning och forskning utifrån vetenskapliga premisser och överväganden. Men därtill representerar majoriteten av ledamöterna lärar- och forskarkollektivet - och därmed också en stor variation i synsätt rörande vilken forskning och vilken undervisning som är viktig. Fakultetsnämnderna omfattar med andra ord både vetenskaplig kompetens och vetenskaplig mångfald. Den representerar även ett starkt studentinflytande. Sist men inte minst är fakultetsnämndernas representanter valda av sina kollegor - inte på grund av de är rektors eller styrelsens gunstlingar - vilket borgar för integritet. Fakultetsnämnderna är så nära man kan komma demokrati på ett universitet.
Om den nya propositionen går igenom är det fritt fram för rektorer och styrelser vid våra universitet och högskolor att avgöra huruvida fakultetsnämnderna skall vara kvar och om de skall ha något inflytande, eller om rektor själv skall handplocka några lämpliga forskare som sina vetenskapliga rådgivare.
Rektor och styrelse väljer också om de själva skall handplocka (eller "kalla") lämpliga forskare till professorstjänster. Ska vi gissa att den kollegiala styrelseformen blir kvar några år i Uppsala och Stockholm, men avskaffas på direkten på många andra håll, där de bara betraktas som grus i maskineriet, ett slags störning i linjeorganisationen och ett hinder för effektiv "top-down" styrning?
Så visst innebär den nyordning som skissas i propositionen en ökad frihet. Men inte för forskningen, inte för undervisningen, och inte för de skattebetalare som vill se en forskarvärld som törs ta sig an frågeställningar oavsett hur välsmakande de ter sig för rektorer och styrelser.
Friheten ökar i stället för dem som vill bygga hierarki, för dem som vill styra forskning och undervisning mot vad som ex ante tros vara av omedelbar vetenskaplig, kommersiell och politiskt nytta. Den forskning som inte leder till snabba cash göre sig ej besvär.
Alexandra Waluszewski
professor, företagsekonomi
Ylva Hasselberg
docent, ekonomisk historia
Sharon Rider
docent, filosofi
samtliga verksamma vid Centrum för Teknik- och Vetenskapsstudier (STS-centrum) vid Uppsala universitet
UNT 7/4 2010