Norra Uganda har varit krigsdrabbat i tjugo år, där Herrens motståndsarmé, numera välkänd i svenska medier, för krig mot den ugandiska regeringsarmén.
FN har beskrivit läget som en av världens värsta nu pågående humanitära kriser. Herrens motståndsarmé har genom åren kidnappat tusentals barn, och i perioder, speciellt när de är militärt trängda, fokuserat sitt våld på civilbefolkningen. På inbjudan av den ugandiska regeringen har den internationella brottsdomstolen i Haag utfärdat arresteringsorder för rebelledningen.
Ugandier i krigszonen beskriver ofta situationen med ett afrikanskt ordspråk: När två elefanter slåss är det gräset som lider. Även regeringsarmén är skyldig till ohyggliga övergrepp, och även den rekryterar barnsoldater, dock i mindre skala.
Samtidigt är runt två miljoner ugandier flyktingar i sitt eget land. Det är uppenbart att den ugandiska regeringen under åren har visat mycket liten vilja att värna om sina medborgare i norr. Tvärtom har de ofta internerats av rent militärstrategiska skäl. Det är ett ofattbart lidande som tillåts fortgå år efter år. Under 2005 dog cirka 1 000 personer varje vecka i lägren, den stora majoriteten av svält och vanliga sjukdomar. Dödligheten i lägren var därmed dubbelt så hög som i den krigshärjade sudanesiska provinsen Darfur.
I februari genomfördes val i Uganda. Under valkampanjen utnyttjade regeringen sin egen militärapparats logistik, inte minst i det krigsdrabbade norr. Regeringsrepresentanter och militär reste runt i flyktinglägren och sa att militärt skydd såväl som humanitärt bistånd skulle dras in om ugandierna inte röstade på den sittande regeringen.
Det är uppenbart att det humanitära biståndet blivit politiserat, fångat i en rävsax och nu del i krigets realpolitik. Ugandas president Yoweri Museveni bad nyligen omvärlden om mer humanitär hjälp, och Sverige är med och ger denna hjälp. Men den bittra sanningen är att misären i lägren upprätthålls, samtidigt som den ugandiska regeringen kan fortsätta fokusera sina krafter på den militära kampanjen, nu tjugo år lång, snarare än att ge ett grundläggande skydd till befolkningen i en hel landsända.
Samtidigt har regeringen i södra Sudan under det senaste halvåret erbjudit sig att medla mellan Herrens motståndsarmé och den ugandiska regeringen. Sudaneserna har ställt krav på Herrens motståndsarmé, bland annat att våldet mot civila måste upphöra. Rebellarmén, med baser i södra Sudan och östra Kongo och av många militära bedömare ansedd som en av regionens starkaste och mest välorganiserade grupp, har accepterat alla villkor.
Övergreppen har det senaste halvåret minskat markant. Mina vänner i norra Uganda ser samtal som den enda vägen framåt. "Domstolen i Haag kan inte ge oss fred", som en ung man sa till mig nu i veckan. "Ni må tycka att vi är primitiva, men de legala och militära instrumenten har inte gett oss fred. Det är nu den största möjligheten någonsin, som regeringen i södra Sudan har erbjudit oss."
En bättre möjlighet till fredssamtal i regionen har alltså inte funnits sedan 1994. Paradoxalt nog fördömer stora delar av västvärlden fredsinitiativet. De terroriststämplade rebelledarna ska i stället "elimineras" eller arresteras. Retoriken från det globala kriget mot terrorn känns igen: inga samtal med terrorister och krigsförbrytare. Hopp sätts också till den ugandiska regeringens linje om en regional militär insats med bland annat FN, som dock inte har något som helst stöd i vare sig Kongo eller
Sudan.
Andra västländer, inklusive Sverige, har förbluffande nog förblivit tysta. Samtidigt finns det hopp. I dagarna har den svenska regeringen utsett en särskild rådgivare för Stora sjöregionen i Afrika, som ska "driva svenska insatser till stöd för en fredlig utveckling och ett förbättrat regionalt samarbete". UD beskriver rådgivarens uppgift: "En viktig del av uppdraget kommer att inriktas på de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo, och de därtill
gränsande länderna Uganda, Rwanda och Burundi. Uppdraget bekräftar regeringens engagemang för en positiv utveckling i Stora sjöregionen, vilken är av betydelse för hela Afrika."
Med den tydliga arbetsbeskrivningen ser jag det som självklart att Sverige genast engagerar sig i den pågående fredstrevaren. Vad norra Uganda så desperat behöver är fred. Låt oss bidra till fred, innan vi kräver att internationell rättvisa ska utkrävas.
Då kanske det också kommer att bli möjligt för rättvisan att bli just rättvis, vilket inte är fallet nu, med den ensidiga fokuseringen på rebellernas övergrepp.
Sverker Finnström
kulturantropolog, Uppsala universitet
UNT 2/7 2006
kulturantropolog, Uppsala universitet
UNT 2/7 2006