Med kommunaliseringen av den svenska skolan för 20 år sedan förråddes både lärare och elever. Jag var med i riksdagsdebatten och jag är fortfarande upprörd över beslutet. Kommunaliseringen ledde till att barn och ungdomar i Sverige inte får en likvärdig skolutbildning.
Göran Persson hade som skolminister på ganska kort tid lyckats reta upp en majoritet av lärarkåren – men också många andra – och fått ut lärarna på gatorna att demonstrera som aldrig förr.
Många lärare har berättat att de väl aldrig hade tänkt sig att någon gång i livet demonstrera, men kommunaliseringen upprörde dem så att de kände att de måste. Förtroendet för den förda skolpolitiken var på nollpunkten. Sveket mot lärarna ledde till vrede och bitterhet i lärarkåren, en bitterhet som hos många lever kvar än i dag.
En majoritet av lärarkåren var emot en kommunalisering av lärartjänsterna. Motståndet bottnade i brist på förtroende för Göran Perssons skolpolitik och främst i en djup misstro mot kommunpolitikernas kompetens och kommunernas förmåga och ekonomiska möjligheter att ta ansvar för skolan.
Konsekvenserna av en kommunalisering hade inte analyserats och redovisats. Omman hade utrett hur kommunerna skulle ta ansvaret för skolan, och vidtagit nödvändiga åtgärder för att ansvaret skulle kunna tas på ett bra sätt, kanske situationen hade varit annorlunda – eller också hade man avstått från kommunaliseringen.
Även mediedebatten var synnerligen livlig och det var inte endast lärare som debatterade. Bland andra Theodor Kallifatides skrev i Svenska Dagbladet under rubriken Lärarna hjältar:
”Den underförstådda meningen är uppenbar: den här gången ska lärarna knäckas. Men vad är det man vill knäcka? Man vill knäcka det enda kvalitetsmomentet i den svenska skolan. Man vill knäcka de enda lärare som är i stånd att lära ut något. De enda lärare som är lite bättre än sina elever.”
I Expressen skrev Sven Delblanc: ”Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som ska lära sig en cirkuskonst. För det krävs bara en dressör. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en ’överkvalificerad’ lärare tillgodose. För att få sådana lärare måste yrket ges prestige och hederlig lön.”
De fick rätt i sina varningar.
Kan staten återta huvudmannaskapet? Jag är övertygad om att ett tydligt statligt ansvar skulle höja kvaliteten i grundskolan och gymnasieskolan och bidra till att eleverna får mer kunskap och jag hälsar Lärarnas Riksförbunds krav välkomna.
Det är intressant att allt fler i dag instämmer i detta även utanför lärarnas och skolpolitikernas krets. Skoldebatten i samhället handlar i dag i stor utsträckning just om att eleverna i den svenska skolan måste få ökade kunskaper och att skolan inte är likvärdig, att decentraliseringen gått för långt. Skillnaderna mellan kommunerna är enorma.
De åtgärder som regeringen vidtagit innebär att stora steg tagits mot ökad kvalitet och prioritering av skolans kunskapsuppdrag. Ny skollag, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, en reformerad grundskola med nya kursplaner, en reformerad gymnasieskola – samtliga har tydligt kunskapsfokus.
Enligt min uppfattning måste man dock också gå ett steg längre och på allvar diskutera huvudmannaskapet och hur vi ska nå fram till en likvärdig skola. Det är bra att båda politiska blocken lovat att konsekvenserna av kommunaliseringen ska utredas.
Barn i Sverige har rätt till en likvärdig skola. Skolan är ett nationellt ansvar och det är inte värdigt vårt land att kommunernas varierande resurser och förmåga ska leda till att eleverna inte får en likvärdig skola och undervisning.
Ann-Cathrine Haglund
lärare, adjunkt, riksdagsledamot (M) 1979–93
fd landshövding i Uppsala län
UNT 15/3 2011