Publicerad: 2010-07-11 00:00
Sverige bidrog till att EU-länderna körde över utvecklingsländerna vid klimatmötet i Köpenhan, skriver Åsa Westlund och Marita Ulvskog.
Diskussionerna pågår för fullt i EU om huruvida EU ska höja ambitionerna och ytterligare minska utsläppen av växthusgaser. Förutsättningarna är bättre än tidigare för att ta ytterligare ett steg, men regeringscheferna verkar tveka. Hur agerar den svenska regeringen? Har den tagit till sig av misslyckandet vid klimatmötet i Köpenhamn, eller kommer den att framhärda med samma utsiktslösa politik?
Redan under förra sommaren kritiserades regeringens hållning inför klimatmötet i Köpenhamn. Om den svenska regeringen, som då också var EU:s ordförande, tagit till sig kritiken kunde mycket ha sett annorlunda ut.
En av anledningarna till att klimatmötet i Köpenhamn blev ett misslyckande är att utvecklingsländerna kände sig överkörda. Utvecklingsländerna gjorde tidigt klart att de inte ville överge Kyotoprotokollet. Samtidigt drev EU under svensk ledning linjen att Kyotoprotokollet skulle skrotas.
Varför ville regeringen så gärna överge det enda internationella klimatavtal vi har? Varför drev regeringen så benhårt en linje på tvärs med vad utvecklingsländerna önskade? Varför vägrade man lyssna? I ljuset av att man efter Köpenhamn tonat ned denna ståndpunkt och antytt att denna fråga aldrig var så viktig för Sverige är det än mer svårförståligt att man inte lyssnade i tid.
På samma sätt valde regeringen att stänga öronen när EU:s mål om utsläppsminskningar ifrågasattes. EU lovade att minska sina utsläpp av växthusgaser med 20 procent. Men de här utsläppsminskningarna behöver inte ske på hemmaplan i EU. Regeringen Reinfeldt har tvärtom vinnlagt sig om att så mycket som möjligt ska göras utanför EU.
Genom så kallade CDM-projekt får EU-länder tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som genomförs i utvecklingsländerna som sina egna. Samtidigt som regeringen talade om en grön omställning visade man tydligt för omvärlden att EU inte var beredda att ställa om på hemmaplan. Detta försvårade ytterligare förhandlingarna med utvecklingsländerna. Varför skulle de åta sig utsläppsminskningar när den rika världen, som står för störst utsläpp, inte är beredda att ställa om och minska sina utsläpp på hemmaplan?
Denna ovilja att minska utsläppen på hemmaplan ställde inte bara till det i förhandlingarna, den är dessutom svårförstålig utifrån ett inhemskt perspektiv. Det är genom att ligga först med forskning och ny teknik som vi blir konkurrenskraftiga och kan klara jobb och välfärd i framtiden. Varför vill regeringen Reinfeldt inte skapa förutsättningar för ett Sverige och ett EU som ligger i framkant?
Att genomföra EU:s utsläppsminskningar inom EU och inte utanför handlar också om att ta vårt ansvar gentemot utvecklingsländerna. Det är vi i de rika länderna som släpper ut mest växthusgaser och som också historiskt har släppt ut mest växthusgaser. Att lämpa över utsläppsminskningarna på utvecklingsländerna är därför inte moraliskt försvarbart.
I och med EU-kommissionens analys som visar att det är både möjligt och billigare att öka EU:s ambitioner från 20 procents utsläppsminskningar till 30 procent finns nya förutsättningar att få med EU:s medlemsländer på detta. Men då krävs det att länder som Sverige driver på och är tydliga med att detta är nödvändigt för att nå ett internationellt klimatavtal, samtidigt som det också är positivt för EU:s konkurrenskraft. För att bli trovärdiga i den argumentationen måste regeringen Reinfeldt också byta inställning i frågan om var EU:s utsläppsminskningar ska ske. Regeringen måste börja förespråka att en större del av utsläppsminskningarna ska ske på hemmaplan. Vi måste göra vår hemläxa. Annars kan förtroendet mellan de rika och de fattiga länderna aldrig repareras.
Om vi vill ha det internationella klimatavtal som krävs för att undvika stora klimatförändringar måste den svenska regeringen nu visa att man tagit till sig av misslyckandet i Köpenhamn och ändrat sin politik. Att medverka till att höja EU:s egna utsläppsminskningar till 30 procent är ett nödvändigt första steg.
Åsa Westlund
Marita Ulvskog
Europaparlamentariker (S)
UNT 11/7 2010