I Sverige dör, varje år, fler personer i kroniskt obstruktiv lungsjukdom, Kol, än av prostatacancer och bröstcancer. Kol är i dag den fjärde vanligaste dödsorsaken i världen. Ju tidigare dessa personer identifieras och åtgärder vidtas desto större är möjligheterna att förhindra personligt lidande och stora samhällskostnader. Rökstopp medför att sjukdomsutvecklingen avstannar och motion och medicinering lindrar symtom och förbättrar livskvaliteten.
I nio av tio fall är Kol orsakad av rökning. Nästan 3 000 personer dör varje år av Kol och siffran ökar från år till år.
Mellan 400 000 och 700 000 svenskar har KOL men de flesta av dem förblir odiagnostiserade, trots att de har ett stort antal kontakter med olika delar av vård-Sverige.
I en svensk undersökning publicerad 2007 kontaktades 44 000 personer som varit sjukskrivna av läkare i mer än två veckor och erbjöds ett lungfunktionstest. Av de 7 000 som var rökare genomförde nästan 4 000 testet och närmare 700 visade sig ha Kol. Av dessa hade
l 90 procent av dem med lindrig sjukdom
l 80 procent av dem med medelsvår sjukdom och
l 50 procent av dem med svår sjukdom (de som förlorat mer än hälften av sin lungfunktion)
inte fått diagnosen Kol, trots sjukvårdskontakt och sjukskrivning.
Uppgifterna är skrämmande när man beaktar att tidig upptäckt med rätta åtgärder kan stoppa den fortsatta sjukdomsutvecklingen. Om behandling inte inleds är risken stor för utveckling av svår sjukdom och andningsinvaliditet, ett tillstånd som innebär ett stort lidande med behov av kontinuerlig syrgasandning.
Det finns såväl internationella som nationella riktlinjer för utredning och behandling av KOL. I Sverige har socialstyrelsen och Läkemedelsverket utarbetat lätt tillgängliga riktlinjer. Varje enskilt landsting och varje vårdcentral kan emellertid själva besluta om och hur dessa riktlinjer skall följas. Detta innebär bland annat att man upprättar lokala så kallade ”kloka listor” för läkemedelsbehandling och ålägger sjukvården att följa dessa listor. Detta leder till en godtycklig och ojämlik vård. I en nyligen gjord kartläggning, svenskt Kol-index, ställdes enkla frågor om hur Kol-patienter omhändertas vid ett stort antal vårdcentraler spridda över hela Sverige.
Undersökningen avslöjade stora skillnader på hur KOL-patienter tas om hand i olika landsting. Bäst vård gavs i Skåne medan KOL-vården nedprioriterades i vissa andra landsting.
Även i IMS-rapporten, som presenterades 28/10, framgår det att läkemedelsbehandlingen vid Kol har mycket stora regionala variationer, då förskrivningen varierar med 62 procent mellan olika landsting. I Västernorrland skriver man ut minst läkemedel mot KOL, medan man i Skåne har högst förskrivning.
Genom att identifiera en möjlighet att ålägga sjukvården minimikrav för utredning och behandling av patienter med Kol skulle dessa orättvisor kunna avhjälpas.
Man bör erbjuda ett ”certifieringssystem” som baseras på auktoriserade utbildningar inom spirometri och Kol-omhändertagande. Om vårdcentralerna öppet måste klargöra för vilka sjukdomar man har godkänd kompetens så kan ju patienten själv sedan välja var hon/han skall söka hjälp. Vidare är det vår bestämda uppfattning att behandling av Kol skall vara lika över landet och att alla ”kloka listor” skall anpassas till gällande rekommendationer och baseras på befintliga nationella riktlinjer.
Det är visat att ett väl organiserat Kol-omhändertagande ger direkta ekonomiska besparingar.
I nuvarande situation leder besparingar av diagnostiska och behandlingsmässiga åtgärder i primärvården till att patienten söker sjukhusvård i samband med akuta försämringar. Besparingar på kostnader (läkemedel, diagnostiska hjälpmedel med mera) inom primärvården medför därför ökade totala kostnader. Vi skattebetalare ska inte acceptera att offentligt finansierade verksamheter skjuter kostnader mellan varandra, vilket resulterar i högre totalkostnader. I slutänden är det skattebetalarna som står för notan.
Vi kan, tämligen enkelt, vidta åtgärder som medför både minskat lidande och ekonomiska besparingar. Vi ber därför politiker och representanter för Socialstyrelsen beakta följande förslag:
- Ålägg primärvården en gemensam och hög miniminivå i hela landet för hur personer med Kol ska behandlas.
- I den mån lokala ”kloka listor” behövs skall de anpassas till gällande nationella läkemedelsrekommendationer.
- Erbjud en stöttande utbildning som leder till certifiering av allmänläkare för att utreda, diagnostisera och behandla Kol.
- Ge vårdcentraler ett officiellt erkännande för att kompetens för Kol-omhändertagande finns.
- Se över vårdens ekonomiska styrsystem som skall definieras utifrån den totala sjukvårdkostnaden.
- Skapa en tydlig ansvarsfördelning för landstingen när det gäller hur riktlinjerna för Kol-omhändertagande efterlevs.
Kjell Larsson
professor, lungläkare, Institutionen för miljömedicin (IMM), Karolinska Institutet
Inger Ros
ordförande i Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund
UNT 8/11 2010