Finansmarknadsminister Peter Norman (M) har alltsedan styckningen och nedskrivningen av Vattenfall närmast med desperation försökt undvika kritik för regeringens hantering av bolaget. Det tyder på en inställning där man inte vill få fram fakta och lära sig viktiga läxor av misstag som har begåtts. Risken är då stor att man begår samma misstag om igen.
Regeringens misslyckande kring Vattenfall har varit dyrt för svenska folket som ägare och förtjänar därför att granskas grundligt.
Ekonomiskt har köpet av Nuon, som gjordes med regeringens medgivande, varit miserabelt. Redan nu har Nuon förlorat över 40 procent av sitt värde och fler nedskrivningar kan komma i framtiden.
Ett minst lika stort misslyckande har regeringens obefintliga styrning av Vattenfall inneburit för klimatet. Bolaget har gått från att vara i stort sett utsläppsfritt på 90-talet till att nu släppa ut mer koldioxid än hela Sverige varje år.
Därmed har Vattenfalls agerande i Europa också skadat Sveriges anseende och röst i de internationella klimatförhandlingarna.
En regering som påstår att den vill ta klimatansvar men samtidigt låter det helägda Vattenfall bli en av de största utsläpparna av klimatgaser i Europa får svårt att behålla trovärdigheten.
Regeringen bär, vad Peter Norman (M) än säger, det yttersta ansvaret för denna katastrofala utveckling.
Inom regeringskansliet bedrevs under 2009 ett projekt, kallat ”projekt Jeanette”, med samtliga berörda departement inblandade för att välja framtida inriktning för Vattenfall. Som ett av alternativen fanns att fokusera Vattenfalls resurser på förnybar energi och dra tillbaka satsningarna på kol och fossilgas i Centraleuropa. Det hade varit en ansvarsfull strategi ur både ekonomisk och miljömässig synvinkel. Tyvärr valde regeringen i stället att stödja den expansiva inriktningen och övergav därmed såväl miljöambitioner som försiktighet med skattebetalarnas pengar. Resultatet ser vi i dag i stora nedskrivningar av Vattenfalls värde.
Agerandet kring Vattenfall bör också ifrågasättas utifrån de mål regeringen satt upp kring förnybar energi. Sverige har i dag ett planeringsmål om 30 terawattimar vindkraft till år 2020.
Om regeringen som ägare riktat Vattenfalls investeringar mot förnybar energi hade den redan i dag kunnat nå sitt vindkraftsmål.
De drygt 100 miljarder kronor Vattenfall betalade för Nuon hade, om de i stället investerats i vindkraft på land i goda vindlägen, kunnat ge 27 terawattimmar vindkraftsel varje år. Det är nog för att ersätta nära hälften av den svenska kärnkraften. Planeringsmålet för vindkraft hade därmed kunnat sättas på en betydligt mer ambitiös nivå.
Med en sådan investeringsinriktning hade man kunnat få över 50 vindkraftsparker till havs av Lillgrunds storlek som tillsammans hade haft nära 3 000 vindkraftverk. I stället valde regeringen att godkänna en investering i Nuon, ett bolag med elproduktion från kol och fossilgas. Om regeringen väljer att investera våra gemensamma resurser i fossil energi, hur ska då andra investerare tro på de fagra målsättningarna om vindkraft?
För att få en ordentlig genomlysning av det som kallats Sveriges sämsta affär genom tiderna anmälde Miljöpartiet redan i januari i år köpet av Nuon till riksdagens konstitutionsutskott. Redan innan frågan tas upp i KU behöver dock statsministern som chef för regeringen ge tydliga besked kring affären. Hur diskuterades köpet inom regeringskansliet och vilka ministrar var delaktiga? Är det rimligt och lämpligt att ta så stora ekonomiska risker med våra gemensamma resurser? Hur stämdes affären av mot regeringens målsättningar om ökad förnybar energi och minskad klimatpåverkan?
Eftersom frågorna är många är det uppenbart att granskning av affären behövs. Utan granskning kan man inte få en tydlig bild av hur processen gick fel och därmed kan man inte lära av sina misstag.
Ur den aspekten är regeringens beröringsskräck med Nuonaffären både olycklig och djupt oroande.
Per Bolund
ekonomisk-politisk talesperson (MP)
Lise Nordin
energipolitisk talesperson (MP)
UNT 4/8 2013