Det kan inte ha undgått någon efter höstens alla kriser och toppmöten att inte bara euron utan hela EU är i gungning. Vid toppmötet i början av december drev Angela Merkel och Nicolas Sarkozy igenom ett förslag om en europakt för i första hand euroländerna men med möjlighet för övriga EU-länder som Sverige att ansluta sig.
Pakten innehåller nya långtgående krav som att de offentliga finanserna får gå med högst 0,5 procent i strukturellt underskott, att detta ska skrivas in i ländernas nationella grundlagar. Eller att medlemsstater med för stora underskott underställs kommissionen för övervakning, skattepolitisk integrering och gemensam ekonomisk politik. EU:s utveckling mot en federal stat blir allt tydligare.
De så kallade stabiliseringsverktygen ESFS och ESM ska stärkas med ytterligare medel för att försöka lugna finansmarknaden. Upp till 200 miljarder euro ska tillföras Internationella valutafonen (IMF) för att garantera tillräckliga resurser för att hantera krisen.
Dessutom har man enats om att införa ett slags bankgaranti genom att fastslå att de beslut som togs under den akuta krisen för Grekland där bankerna gick ”med på” frivilliga skuldavskrivningar är ”unika och exceptionella”. Det vill säga bankerna behöver i framtiden inte oroa sig för att behöva skriva av lån till eurostater i kris. Bankerna ska bara kunna gå med vinst medan skattebetalarna får räkna med att ta krisens nota.
Det är alltså mycket långtgående förslag. För Vänsterpartiet är det en självklarhet att Sverige inte ska ansluta sig till denna pakt. Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU. Tack och lov var det svenska folket klokt nog att rösta nej till euron, det har hjälpt oss när omvärlden krisar.
Statsminister Reinfeldt håller frågan öppen om Sverige ska gå med i europakten. Han ansätts av Folkpartiet, som troget sin allt mera EU-fundamentalistiska linje utan att tveka säger ja till alla förslag som kommer från maktens centrum i Bryssel. Aftonbladet ledarkrönikör Katrine Kielos har med rätta kallat Folkpartiet för EU-extremister.
Men kritiken mot innehållet i europakten kommer från många håll. Andreas Cervenka, näringslivsreporter i Svenska Dagbladet skriver i krönikan ”EU-topparnas farliga medicin” att ”EU:s självutnämnda frälsare Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har fått för sig att samma giftiga brygd som skapade en stor del av problemen nu ska fungera som läkande elixir”. Cervenka hänvisar här till skrivningarna i europakten att de skuldavskrivningar som bankerna tvingades till i Greklandfallet var unika. Det vill säga att EU utfärdar en garanti mot skuldavskrivningarna gentemot euroländer i kris.
Cervenka skriver vidare ”att politiker kan lagstifta bort risken i en viss typ av placeringar är förstås bara trams. För det andra är det vansinnigt, eftersom kostnaden för att infria en sådan garanti är så enorm att det riskerar att sänka hela Europa och skuldsätta generationer av medborgare.”
Ja, man skulle också kunna citera den gamla progglåten Staten och kapitalet eller som den egentligen heter Den ena handen vet vad den andra gör.
Hur har regeringen egentligen tänkt sig det svenska jättelånet till IMF? Riksbankschef Ingves har sagt att Sverige kan grantera lån på upp till 100 miljarder kronor för stöd till krisande euroländer. Europaktens skapare tänker sig att få ytterligare internationellt stöd till en öronmärkt eurokrisfond.
Men mycket få andra länder verkar ställa upp på en sådan lösning. Egentligen har Europeiska Centralbanken möjlighet att gå in som garant för euroländernas lån precis som till exempel Bank of England gör för Storbritannien. Varför riskera den svenska riksbankens pengar i stället?
Nej, det bästa för Sverige och antagligen också för euroländerna är att Sverige står utanför denna euroröra. Ju fler kockar ju sämre soppa. Låt euroländerna ta gemensamt ansvar för sin kris och måtte de förstå att det måste bli möjligt att lämna eurosamarbetet för dem som önskar.
Jonas Sjöstedt
riksdagsledamot (V), ledamot av EU-nämnden
Jacob Johnson
riksdagsledamot (V)
UNT 29/12 2011