Publicerad: 2010-04-29 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-30 11:04
För några år sedan spelades en fotbollsmatch på planen intill min bostad i Stenhagen. Spelet tog sig alltmer underliga vändningar och publiken blev mer och mer förvirrad. Till slut upptäckte man att det fanns två pojkar, en i vardera laget, som hela tiden spelade med varandra mot alla övriga. De härstammade från samma trakt i Turkiet och sammanhållningen i Karamanmarash gick före alla andra lojaliteter.
Exemplet visar vad hederskulturen ytterst går ut på. I områden där en stark centralmakt som kan erbjuda skydd och rättvisa saknas eller är mycket avlägsen kan människor sluta sig samman i kollektiv av etnisk, social, politisk, lokal, religiös eller annan karaktär. Den enskilda personen gör avkall på sin individuella frihet mot att få del av det skydd som tillhörigheten till kollektivet medför.
Det blir en hederssak för varje medlem att värna kollektivet och inte förråda det.
Hos oss har begreppet hederskultur kommit att användas i en försnävad bemärkelse som enbart syftar på förtryck och våld mot kvinnor. Mina motdebattörer (UNT Debatt 12/4) tolkar begreppet i detta begränsade avseende, medan jag har använt det i en mer vidsträckt betydelse. Däri består missuppfattningen oss emellan.
Eftersom ordet hederskultur alltså blivit så belastat föreslår jag att man i stället talar om kollektivkultur. Det säger mer om vad det egentligen handlar om.
Kollektivet och den enskilde är ömsesidigt beroende av varandra. Kollektivet är nödvändigt för den enskildes överlevnad och kollektivet är beroende av att ingen sviker. Handlingar som hotar kollektivets existens bestraffas och personer som äventyrar dess fortbestånd oskadliggörs genom att uteslutas, förvisas eller, i värsta fall, avrättas. Kollektivkultur av detta slag är inte unik för kurder, utan finns över hela jorden i olika former. I kollektivkulturer brukar man vara rädd för att släppa in personer från andra håll eftersom man befarar att de kan ha dubbla lojaliteter och alltså utgöra en säkerhetsrisk för gruppen. I många fall fungerar sådana kollektiv också som ett slags ekonomisk samfällighet som måste skyddas.
I kollektivkultur av detta slag blir det därför viktigt att äktenskap sker inom gruppen också för att förhindra kapitalflykt.
I Sverige fick ju adliga arvtagerskor i gamla tider inte gifta sig med ofrälse män eftersom barnen i sådana äktenskap inte kunde ärva frälsejord. I stora finansfamiljer kan problem av liknande slag vara aktuella också hos oss. I de röda sammanhangen har man använt uttryck som "att sluta leden" och "att skaka lössen ur fanan". Ett folkhem med stängda dörrar och neddragna rullgardiner kan förvandlas till en isoleringsanstalt.
I en exilsituation kan traditioner och tänkesätt från den gamla hemorten utvecklas i extrema riktningar. Detta sker särskilt när de som flyttat inte lyckas ta sig in i samhällslivet eller upplever att de inte blir insläppta. De gamla traditionerna kan egentligen ha blivit helt meningslösa i det nya sammanhanget, men man håller fast vid dem eller delar därav för att man inte har något annat att ty sig till. I situationer som präglas av ensamhet och brist på nätverk kan också extrema handlingar födas.
Lagstridiga handlingar ska naturligtvis lagföras oavsett förövarnas härkomst. Men för att förhindra dem är det inte nog att bara bestraffa dem när de redan är utförda. Därför är kontakt och kommunikation det allra viktigaste.
Att bara manifestera makt och överläge är ett repressivt sätt att gå till väga och repression skapar motstånd. Att resa statyer kan, som jag ser det, uppfattas som en sådan manifestation av makt. En park kan vara en annan sak.
Hur lång tid ska integrationen få ta? Hur länge ska inflyttade blicka tillbaka mot det etniska ursprunget? Hur länge ska folk få hänga kvar på sina gamla studentnationer och strunta i vårstädningen i den bostadsförening, där man bor här och nu? När vi har ett samhälle som erbjuder tillräckligt mycket skydd och rättvisa åt alla och medger samma möjligheter åt alla då kommer ingen att ha behov av att söka detta någon annanstans.
När vi har lokalsamhällen, som erbjuder gemenskap och kontakt över alla gränser behöver ingen i sin ensamhet drivas till desperata tankar och extrema handlingar. Men så länge många infödda svenskar uppfattar att integrationen bara är andras ansvar kommer den att ta alldeles för lång tid.
Förhållandet mellan individ och kollektiv kommer alltid att vara föremål för politikens teori och praxis. I Centerpartiet betonar vi både individens frihet och varje människas ansvar för den lokala gemenskapen. Att lyckas utforma en harmonisk balans mellan dessa båda är avgörande för ett gott samhälle. Båda kan utvecklas i negativ riktning. Individualismen kan bli till självsvåld och hänsynslöshet, som skadar andra.
Kollektivkulturen kan medföra förtryck och tillbakagång. Där finns inslag som oroar. I dagens linjeorganisationer talar man om lojalitet, men menar underkastelse. Jantementaliteten kan frodas och kväva all utveckling, särskilt som jantelagen i Sverige nära nog intagit grundlagens plats.
Till slut ett ord av monsieur Poirot: "I don't approve of murder."
Mats Jonsson
ersättare (C) i kommunfullmäktige, Uppsala
UNT 28/4 2010