Publicerad: 2011-11-30 00:00, senaste uppdaterad: 2011-11-30 09:11
Det finns knappast någon som vill inskränka den allemansrätt som anständiga svenskar nyttjat under mer än 50 år för att ströva i skog och mark eller längs stränderna. De har visat markägarna hänsyn genom att inte störa och inte förstöra. De är därför välkomna besökare. Vi betraktar den formen av allemansrätt som en svensk klenod att vårda.
Kommersiellt missbruk av allemansrätten har aktualiserat frågan om rättens gränser.
För att bemöta dem som ifrågasätter allemansrättens roll och ställning har Naturvårdsverket finansierat en rapport av professor Klas Sandell, Karlstads universitet, och Margaretha Svenning, naturvårdsjurist på länsstyrelsen i Malmö. Den presenterades på en presskonferens den 22/11.
Rapporten är närmast att betrakta som två högst personligt hållna partsinlagor med personliga åsikter. För att ge balans borde verket givetvis även ha finansierat inlagor från markägare och experter på mänskliga rättigheter.
Allemansrätten har kunnat missbrukas eftersom den omges av ett juridiskt tomrum. Den har bara fått ett par oprecisa rader i grundlagen, men inga vanliga lagar som preciserar hur den skall balanseras mot andra rättigheter, främst rätten till hemfrid och äganderätten. Liksom många andra debattörer efterlyser vi en tydlig gränsdragning mot dessa rättigheter som också skyddas i grundlagen.
Men det gillar inte författarna. De vill fortsätta med sina personliga bedömningar av vad som kan anses ingå i ”sedvänjan” allemansrätt. Svenning förklarade att ”den mår bäst av att vara oreglerad” och att den måste utvecklas med samhället. Det blir en inbjudan till godtycke och därför helt oacceptabelt för vän av ordning i ett rättssamhälle.
Hon vill inte ge markägare rätt att kräva avtal för kommersiella brukare, vilket skulle bli smidigt i de allra flesta fall och inte belasta några myndigheter. I stället föreslår hon att länsstyrelserna, det vill säga personer med hennes ämbete, skall utöva tillsyn i efterskott över sådana verksamheter som kan föranleda klagomål från markägare. Företagen skall betala till en fond, som länsstyrelserna kan dela ut pengar från, då skador på marken konstateras. Följdriktigt utmynnar hennes inlaga i förslag till ökade resurser för offentlig tillsyn. Svenning motsvarar väl den uppfattning C. Northcote Parkinson hade 1957 om byråkraters ambitioner att ständigt utvidga sina revir.
Sandell vill inte vara sämre. Han föreslår ökade anslag till forskning i stället för den nödvändiga lagregleringen.
Missbruk gör sig också många offentliga tjänstemän skyldiga till. Svenning har utnärkt sig vid tillsyn runt Skånes stränder. Ägare av strandnära tomter har skrämts med böter och fängelse, om de fortsätter att klippa gräset, plantera blommor eller ställa ut möbler, med undantag för en liten plätt runt huset. Övrig mark skall vara ”allemansrättsligt tillgänglig”. Där har ägaren inte mer att säga till om än allmänheten. Där avgör länsstyrelsen vad som skall göras. För ägaren återstår bara skyldigheten att städa bort skräpet efter besökarna!
I tidskriften Tiden skrev dåvarande statsministern Ingvar Carlsson 1989: ”Svensk socialdemokrati fann i sin praktiska politik ganska snabbt, att det oftast gick att erövra bestämmanderätt utan att ändra den formella äganderätten.”
Det var alltså en medveten taktik för att vilseleda de svenska väljare som ogillade Socialdemokraternas politiska ambitioner. Med tillämpningen av allemansrätt och strandskydd vill myndigheternas socialister ”erövra beslutanderätten” över områden som tillsammans är lika stora som hela Danmark.
Svenning och Sandell låtsas inte om att Sverige 1995 antagit Europakonventionen om mänskliga rättigheter som överordnad svensk lag. Den ger mycket starkt skydd för hemfrid och äganderätt. Svenning och Sandell sätter allemansrätten över äganderätten. Av okunnighet eller nonchalans?
Vi kräver att regeringen tillsätter en kompetent utredning med uppdrag att föreslå tydliga lagar för att fylla tomrummet. Den bör precisera hur allemansrätten inordnas under mänskliga rättigheter, så att inga missförstånd skall råda om att man beträder andras mark enbart som privatperson och då anstränger man sig att inte störa eller förstöra.
Dick Erixon
ordförande Medborgarrättsrörelsen MRR
Bengt Holmgren
ordförande Nätverket Rätt Strandskydd
Sture Åström
styrelseledamot i MRR 2007 – 2010
UNT 30/11 2011