Publicerad: 2011-06-01 00:00, senaste uppdaterad: 2011-06-01 10:06
1998 var det en modig kvinna och läkare som berättade om hur ofödda – som nu var födda/aborterade – gnydde och andades när de tvärtom inte borde ha visat några som helst livstecken. Då tystades detta ner med bestämdhet. De skulle ju inte vara livsdugliga – för då skulle aborten inte ha fått äga rum, enligt svensk lag. Läkaren hade arbetat i Norge, och kanske hände det där. Men inte i Sverige, var den officiella hållningen.
Nästan exakt 13 år senare läser vi i Dagens medicin (18/5) hur en sjuksköterska berättar: ”I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt.” ... ”Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?”
Något av det mest beklämmande i allt detta, är att se hur respekten för människovärdet har degraderas på ett ytterst stötande och oacceptabelt sätt i Sverige på bara några årtionden.
När debatten om att införa fri abort i Sverige – alltså att man inte behöver uppge något skäl till varför aborten efterfrågas och där alla skäl också väger lika tungt – ägde rum, fanns fortfarande en bred uppfattning i Sverige om att även ofödda av arten Homo sapiens var just människor och därför hade en rätt till sitt eget liv. (Ni vet: ”Envar har rätt till liv...”)
I debatten användes och används därför begrepp som cellklump, livmodersinnehåll eller en del av kvinnans kropp – eller på sin höjd embryo och foster för att ge bilden av att det inte var barn som annars skulle ha levt vidare.
Detta finns dokumenterat som medveten metod redan från kampen i USA ungefär samtidigt. Den som vill se hur det såg ut i Sverige kan bara läsa utredningen Rätt till abort.
Vad vi vet är det ingen som på ett seriöst sätt har debatterat abort i Sverige som har kallat abort för mord.
Det har inte ens varit acceptabelt att kalla det att ”döda” vid abort – eftersom det inte har varit en människa det rört sig om, utan en cellklump, ett livmodersinnehåll eller en del av kvinnans kropp. Och detta är inte något du dödar!
Cellklump är något som avlägsnas. Livmoder är något som töms. Graviditet är något som avbryts.
Om vi minns rätt dristade sig socialminister Lars Engqvist (S) att uttrycka sig med begreppet ”avliva” om fostret i en riksdagsdebatt någon gång under mitten av 90-talet. Men absolut inte döda! Fortfarande avhumaniserat. Men få är de kvinnor som har genomgått en abort som har talat om att de avlägsnat en del av sin kropp vid aborten! För det är bara politisk retorik. Verkligheten är en annan.
Många minns nog hur unga tjejer snart trädde fram och uttryckte sig rakt på sak: ”Jag dödade mitt barn!” Minns vi rätt var det den exakta rubriken i tjejtidningen Frida.
När detta sägs har det naturligtvis skett en enorm glidning i etiskt hänseende från den situation vi hade före 1975.
En abort handlade ju om att avlägsna en cellklump – inte döda en människa. I dag ser vi att detta är språkligt – och etiskt – helt accepterat. Kanske var det professor Marc Bygdemans sätt att så småningom tala rakt på sak om detta som förändrade det hela.
Hela artikeln i Dagens medicin slänger sig nu till synes oproblematiskt med att fostret ”dödas”. Eller är det accepterat? Sjuksköterskan säger: ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon.”
Vi tror att de allra flesta reagerar med förfäran över den verklighet som en sen abort kan utgöra.
När Nicolas Espinoza och Martin Peterson ville väcka debatt i abortfrågan genom sin artikel i DN nyligen, blev de i det närmaste idiotförklarade av etablissemanget. Det behövdes minsann inte någon etisk debatt kring abort.
Men har verkligheten hunnit i kapp Sverige nu? Borde inte Sveriges riksdag och regering, som ju värnar om mänskliga rättigheter, reagera när de ofödda – som blivit födda – inte har något människovärde utan hanteras på det sätt som nu beskrivs av svensk sjukvårdspersonal. Anna Hammarström tycks ha fått rätt, 13 år efter att hon först slog larm om att något inte står rätt till i Sverige när det gäller gränsen för de sena aborterna.
Vi kan i dag rädda livet på för tidigt födda barn i den 21:a graviditetsveckan. Samtidigt som abort utförs upp till den 22:a veckan. Detta är inte acceptabelt och vi måste våga samtala om det.
Mikael Oscarsson
riksdagsledamot (KD)
Anna-Karin Klomp
mammaledig landstingsråd (KD)
Miriam Eriksson
vik landstingsråd (KD)
Ebba Busch
kommunalråd (KD)
UNT 1/6 2011