Publicerad: 2010-02-17 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-30 10:03
Köpenhamnsmötet blev i princip ett fiasko. Frågan som kan diskuteras är hur stort detta egentligen blev eller om det ändå inte kom ut något positivt av mötet.
Alla skyller på alla. Men ingen skyller på oss forskare, som egentligen bär det största ansvaret.Från början till slut är det forskarna som gjort mätningarna, konstruerat och använt modellerna och som anser sig ha konstaterat en markant temperaturhöjning i atmosfären under de senaste tiotal åren jämfört med tidigare perioder. Man har också konstaterat förändringar i glaciärernas och inlandsisarnas utbredning. Allt detta har lett till att man slagit larm och sagt att så här kan det inte få fortsätta för då går allt åt fanders.
För att inte hoppa ur askan i elden måste vi på ett sakligt och objektivt sätt analysera problemen och försöka låta bli att dra alltför enkla och förhastade slutsatser.
Man kan då fråga sig följande: Är det trovärdigheten och säkerheten i mätningar och modellbyggen som ifrågasätts? Är det kommunikationen mellan forskare, politiker, journalister och allmänhet som inte har varit tillräckligt tydlig?Har vissa lobbygrupper kunnat utnyttja oenigheten inom forskarvärlden? Har allmänheten inte fått klart för sig helhetsbilden, utan har varje forskare slagit på trumman för sin egen lilla del och inte brytt sig om, hur den passar in i helhetsbilden? Eller är det helt enkelt så, att helhetsbilden är för stor och för komplicerad för den mänskliga hjärnan? Förmodligen lite av varje.
Vad måste vi då göra? Jo, precis som varje seriös forskare måste göra då ett experiment misslyckas men man ändå anser sig ha en trovärdig hypotes. Då börjar man om från början med att analysera alla grunddata och modeller. Låt oss skissa på detta:
Alltså, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) påstår att:
- den globala temperaturen de senaste åren har stigit med cirka 0,7 grader jämfört med temperaturen i början av 1960-talet (detta är dock långt ifrån alla forskare eniga om),
- koncentrationen av koldioxid (CO2) i atmosfären har ökat från cirka 300 ppm (miljondelar) till cirka 380 ppm under samma tidsperiod (detta är de flesta eniga om).
Vidare är de flesta forskare eniga om att:
- ökningen av halten CO2 i atmosfären beror på utnyttjandet av fossil energi, ökad nettoavverkning av skog och ökad nettoanvändning av bioenergi (inte minst på grund av befolkningsökningen i världen),
- ökningen av halten metan (CH4) beror mestadels på ökade risodlingar, ökning av idisslande djur (också detta beroende på ökningen av världens befolkning) och minskning av permafrosten.
Man ställer då den berättigade frågan om temperaturökningen beror på den ökade halten av växthusgaser i atmosfären eller om den är en del av de naturliga svängningarna.
Nyligen har det kommit ut en ny, intressant rapport (Karlén, W 2009. Ger klimatpanelens temperaturkurvor en bra bild av klimatets variationer? Polarfront. Medlemsblad för svenska meteorologiska sällskapet. Nr 137:13-17). Där hävdas att IPCC-värdena kan vara överdrivna av någon orsak och att uppvärmningen efter 1960-talets början inte är större än den som inträffade på 1930- och 1940-talen och tidigare decennier.
Samtidigt måste man då ställa frågan, om även tidigare svängningar i temperaturen, till exempel den på 1930-40-talen, åtföljts av smältande glaciärer och minskande inlandsisar, såsom det sker i dag?Visserligen var det svårare då att upptäcka eventuella minskningar jämfört med vad dagens satellitövervakning ger, när praktiskt taget varenda isbit som faller ner i havet nu kan registreras.
Vi vill också ta upp en fråga till diskussion, som vi ställt många gånger, men som vi aldrig fått ett uttömmande svar på.
Den normala växthuseffekten, som svarar för att temperaturen är cirka 18°C högre än den vore utan växthusgaser i atmosfären, orsakas i runda tal till en tredjedel av de två gaserna CO2 och CH4 och till cirka två tredjedelar av luftens innehåll av vattenånga (luftfuktigheten). Om lufttemperaturen av någon anledning höjs, ökar avdunstningen från hav och sjöar samtidigt som atmosfärens förmåga att innehålla vattenånga stiger. Ju mer eller mindre det regnar påverkar också luftens fuktighet.
Varför hör vi aldrig något om luftfuktighetens variationer under olika tidsperioder? Hur samverkar eller motverkar variationen i luftfuktighet effekterna av en förhöjd koldioxidhalt?För trovärdighetens skull måste de verkligt insatta och svenska medlemmar av IPCC orientera alla oss andra okunniga!
Lite information ges dock i årets första numret av Science, där Solomon et al redovisar hur vattenångan i stratosfären (det vill säga över 10 kilometers höjd) minskat med cirka 10 procent sedan år 2000 och därmed minskat den globala uppvärmningen.Låt oss diskutera allt detta i öppna fora, så att vi verkligen kan ge bästa tänkbara information till dem som själva inte är experter inom området, men som fattar alla de viktiga besluten. Nu duger det inte för forskarna att dra sig tillbaka till sina kammare och sitta där och trycka och kanske rent av hålla inne med vissa fakta. Gör man det så låter man lekmän och andra tyckare bestämma agendan. Tillräckligt med fakta finns för att låta allmänheten få veta vad olika kategorier av forskare har kommit fram till utan censur eller manipulation. Stora förändringar i demokratiska samhällen kommer aldrig uppifrån, och därför måste allmänheten informeras och aktiveras på ett korrekt sätt.
Lars Christersson
Kurth Perttu
professorer emeriti, SLU, Uppsala
UNT 22/2 2010