Publicerad: 2008-07-23 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-12 22:04
Debatten om Uppsalas bristande urbanitet och avsaknad av verklighetsförankrad stadsplanering har tagit fart på allvar. Redan 2006 presenterade undertecknad, tillsammans med författarna Lars Häger och Magnus Ringgren, en satirisk och visionär kritik av staden (UNT Kultur). Den 2 maj i år följde vi upp kritiken på UNT-debatt: Uppsala - storstad eller byhåla. Därefter har UNT publicerat ytterligare två artiklar som på ett snarlikt sätt tar upp problemet med Uppsalas kluvna självbild.
Arkitekten Jonas Sjögren pekar i en intervjuartikel (UNT 16/6) på faktumet att Uppsala inte har något egentligt centrum, och att turister och andra som kommer hit med tåg måste tränga igenom en bred zon av livlösa gränder för att nå "centrum".
Torbjörn Eriksson, ingenjör och inflyttad uppsaliensare, skriver i sin debattartikel (19/7) om hur lite av vågad arkitektur Uppsala har att erbjuda. Tre lysande undantag finns dock: det nya polishuset, Musikens hus och värmeverkets senaste tillbyggnad på Boländerna.
Jonas Sjögren och Torbjörn Eriksson har naturligtvis helt rätt i sina iakttagelser. Lite drastiskt kan man fylla på deras kritik och säga att Uppsala består av en massa enskilda byggnader, men att dessa inte formar en stad.Säkert beror denna formlöshet på att man aldrig lyckats sammanföra de tre städer som faktiskt finns i staden. Arbetarstaden, akademikerstaden och borgarstaden ligger lagrade över varann som isolerade virtuella verkligheter. Ingen av dessa "verkligheter" står i egentlig förbindelse med de andra. Det sker inget utbyte mellan de olika skikten. Resultatet blir ett fullkomligt schizofrent tillstånd ur vilket det aldrig har kunnat växa fram någon samlad helhet.
Uppenbarligen har Uppsala heller aldrig haft någon planchef eller stadsarkitekt med förmågan att bryta igenom denna samhälleliga personlighetsklyvning.Gunnar Leche - i all ära (en av Sveriges intressantaste arkitekter) - kunde rita vackra hus, men tycks aldrig haft intresse eller makt att gestalta själva staden. Och inte heller någon annan av stadens chefsarkitekter tycks ha funderat över problemet.
Ska man gestalta ett framtida Uppsala gäller det att ta avstamp i en ordentligt genomförd samhällsanalys. Städer och hus byggs lika mycket av tankar som av sten och trä.Det är därför som tanklöst planlagda miljöer inte blir annat än stum materia. Man måste helt enkelt på nytt ta upp de gamla frågorna om segregering, tillgänglighet och vad som ska vara offentligt och privat i en urban miljö av storstadskaraktär. Det duger inte att lita till slumpen och putsa lite här och lite där. Och inte duger det heller att lyssna på nostalgiker som drömmer om en forntida universitetsstad med gulliga envåningshus utmed stilla gator. I längden är drömmen om en 1950-talsstad självmördande för Uppsala.
Jag minns hur chockad jag som nyinflyttad blev över hur ful denna mytomspunna universitetsstad visade sig vara. Jag hade inte väntat mig det.Nu har jag till slut hämtat mig från chocken och accepterat faktum. Men vad som aldrig lämnar mig är de skavsår jag ständigt får i själen av den låga, tundralika skylinen och det i mina ögon underliga mischmaschet av byggnader utan synlig helhetsplan i centrum.
Jag förstår mig inte på charmen som kanske finns i kvarteren där studentnationerna ligger, till exempel Södermanlands-Nerikes nation, eller delar av Sysslomansgatan, Svartbäcksgatan norr om S:t Olofsgatan, Östra Ågatan söder om Islandsbron, Västra Ågatan söder om Västgötaspången, Bäverns gränd samt kvarteren mellan S:t Olofsgatan, Kyrkogårdsgatan och Skolgatan.
Jag vill avsluta med två små exempel som för mig framstår som fullständiga gåtor samtidigt, som de på något vis rymmer hela problemet Uppsala. Varför räknas det trafikhelvete som heter Övre Slottsgatan som stans finaste adress? Hur står de boende ut med de oändliga bilkaravanerna?
Och hur kan man kalla ombyggnaden av Östra Ågatan för lyckad? Gatubeläggningen är rena döden, alla som kan balanserar på den smala linjen av släta stenar för att slippa skakas sönder inombords. Och det som skulle bli ett stråk för cyklister och fotgängare är nu en mycket biltät trafikled. Fatta detta den som kan.
Krister Gustavsson
författare
UNT 23/7 2008