Det nya kvalitetssystemet för fördelning av medel till forskning och undervisning (prop. 2009/10:139, Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen) har viktiga poänger. Från år 2013 kommer statliga anslag till universitet och högskolor att fördelas med utgångspunkt från kvaliteten i utbildningen och forskningen. Kvaliteten kommer att bedömas utifrån de resultat som har uppnåtts och det är i första hand universitetens ansvar att mäta kvaliteten. Det finns alltså ett tydligt kunskaps- och kvalitetsfokus, vilket många forskare välkomnar. Men det finns ett problem.

Regeringen ”glömde” att ge en tydlig anvisning om att jämställdhet ska integreras i kvalitetsdefinitionen. Jämställdhet är inte nämnt i propositionen en enda gång i denna betydelse, trots att jämställdhet kan vara avgörande för vilken kunskap som universiteten levererar.

Jämställdhet som kvalitet har att göra med könens lika möjligheter att få utveckla forskning och bidra till universitetets kunskapsproduktion. I dag problematiseras inte jämställdhet annat än inom det personalpolitiska arbetet, det vill säga den delen som styrs av diskrimineringslagen. Det finns ännu inga former eller riktlinjer för den jämställdhet i kvalitetssystemet som ligger i själva resultatet och är relaterad till samhällets jämställdhetspolitiska mål. Detta borde synliggöras i kvalitetsredovisningen och följas upp av regeringen.

Om inte jämställdhetsfrågor behålls i ständigt fokus riskerar diskriminerande strukturer hela tiden att reproduceras.

Regeringen borde se det som oacceptabelt att

- bara var tolfte kvinnlig lärare är professor jämfört med var fjärde manlig lärare

- det fortfarande kan beläggas att kvinnor och män i praktiken har olika forskningsmöjligheter

- det fortfarande förekommer och förordas trubbiga kvalitetsinstrumentet som premierar mäns forskning framför kvinnors

- det i stort saknas kvantitativa och kvalitativa jämställdhetsmål för att rätta till skevheter i universitetens kvalitetssäkringssystem.

Det fanns en förhoppning hos universiteten att det nya befordringssystemet av lektor till professor skulle medföra en mer jämställd professorskår. Reformen har varit viktig för att öka incitamenten för lektorsforskning, men den har inte haft några märkbara effekter för jämställdheten.

Det som däremot haft och fortfarande har betydelse är i vilken utsträckning lektorer kan meritera sig. I praktiken handlar det om lektorernas möjlighet att inom ramen för sin lektorstjänst kunna utveckla forskningsansökningar.

Här finns skillnader mellan kvinnor och män på så sätt att män jämfört med kvinnor verkar få mer tid ”över” att skriva ansökningar. Män söker forskningsmedel i högre utsträckning än kvinnor och får också forskningsmedel i proportion till sin högre andel av ansökningarna till forskningsmedlen.

Detta är i sig invändningsfritt. Problemet – som fortfarande väntar på sin lösning – är att det tar längre tid för kvinnor att forskningsmeritera sig, utan att det samtidigt kan beläggas att kvinnor gillar att forska mindre, att de inte vill bli professorer eller att de trivs med lägre löner och sämre karriärutveckling.

För att kunna forska måste även kvinnliga lektorer få utrymme att utveckla sina forskningsidéer. Kvarstående könsskillnader existerar alltså i fråga om hur kvinnliga och manliga lektorers tjänstgöring ser ut och hur undervisningstid och forskningstid fördelas. Det finns väldigt lite i universitetens verksamhetsmål som sätter fokus på denna typ av könsskillnader, vilket är en brist.

Beträffande kvalitetsmätningen som i första hand sker med hjälp av bibliometriska metoder som premierar antal citeringar och artiklar i internationella tidskrifter utifrån den amerikanska databasen Web of Science, gör skillnaden mellan kvinnors och män ämnesval att naturvetenskapen, som domineras av män, får höga rankningar och samhällsvetenskap och humaniora, som domineras av kvinnor, får låga rankningar. Mätmetoden ger inte lika stor rättvisa åt kvaliteten hos kvinnors forskning.

Eftersom universiteten genom bland annat befordringssystemet i praktiken verkar främja mäns kompetens framför kvinnors, behöver universiteten inte bara analysera detta från verksamhetssynpunkt utan också sätta tydliga mål som upphäver den negativa påverkan som detta kan antas ha på universitetens kunskapsproduktion.

Folkpartiet liberalerna, som under mandatperioden haft ansvaret för utbildningsfrågorna och på ett föredömligt sätt lyft fram kunskap som utbildningens ändamål, har visat ett starkt intresse för kvalitetsfrågor. Detta arbete måste fortgå och förtydligas under nästa mandatperiod så att kravet på kunskap och kvalitet även sätts i relation till jämställdhet.

Vi vill

- att jämställdhet integreras i själva kvalitetsmätningen,

- att universiteten i sina kvalitetsredovisningar analyserar betydelsen av ojämställdhetens villkor,

- att universiteten redovisar hur bristen på jämställdhet i utbildnings- och forskningsverksamheten ska avhjälpas och tar fram metoder för detta,

- att regeringen i sin uppföljning av universiteten ställer krav på att dessa redovisningar ska finnas med samt

- att regeringen i resurstilldelningen väger in jämställdhet som kvalitet.

Anne-Marie Morhed
universitetslektor, riksdagskandidat (FP), Knivsta
Eva Edwardsson
universitetslektor, riksdagskandidat (FP), Uppsala
UNT 1/8 2010