Publicerad: 2009-09-27 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-01 08:04
Nu har det gått åtta år sedan Dawit Isaak, och alla andra framträdande demokrativänner och oberoende tidningsmän i Eritrea, spärrades in. Vem finansierar den polisstat som håller dem fångna? Frågan är på väg att få ett nytt svar.
Gruvföretagen är de nya vänner som diktaturen i Eritrea tänker stödja sig på: Koppar, zink och inte minst guld ska ge pengar till statskassan, som de styrande kan använda som de vill, utan någon insyn eller folklig kontroll.Många gruvbolag känner sig kallade. Många är också utvalda. Hela 14 av dem är insläppta i Eritrea för att leta malm och förbereda brytning.
Lundin Mining, med svenska ägare och ett systerbolag som gjort sig beryktat i Sudan under Darfurkriget, är delägare i två av de 14. I alla dessa bolag förstår de säkert vad villkoren är. Diktaturen ska vara delägare. Den ska ha en stor del av inkomsterna.
Pengarna kommer att stärka den regim som krossat pressen, stoppat alla fria val och låst in en mängd politiska fångar, däribland Dawit Isaak från Göteborg.Den som vill hämta guld i Eritrea måste också ge guld till diktaturen, så att den kan behålla sitt järngrepp. De som hunnit längst, och fått mångas hjälp att sätta i gång guldbrytningen, är Nevsun Resources, ett rätt litet bolag från Vancouver i Kanada. Deras gruva i Bisha anses mycket lovande och ligger mindre än två mil från en fyndighet där svenska Lundins har ägarandelar.
Nevsun är för litet för att ensamt klara att vara en sådan partner till regimen i Eritrea. Men de har fått finansiell hjälp från bortåt tio andra statliga och finansiella aktörer, som alla är beredda att göra diktaturen i Eritrea ekonomiskt starkare.
Pengar som Eritreas regim har satt in i sin 40 procents andel projektet är utbetalda i förskott till Nevsun. De miljonerna är lånade i Peking, i helstatliga EximBank, som är kinesiska regeringens förlängda arm.Nevsun självt har i somras fått ett rejält lånepaket på 1,7 miljarder kronor från sju privata och statliga "institutioner" i Europa och Sydafrika. Alla dessa sju deltar från och med denna höst i att hålla Dawit Isaak och hans medfångar kvar i läger och häkten. Flertalet av de sju diktaturkramarna verkar vara okända. Vilka av dem som är banker, riskkapitalbolag eller möjligen gruvföretag vet jag inte.
Men med i bilden finns minst två statsägda institutioner, inte i diktaturer utan i demokratier!Stödtruppen som samlas bakom Dawit Isaaks plågoandar består alltså inte bara av affärsmän med nollställd moraluppfattning och av ombud för andra diktaturer. Där finns också sydafrikanska statens motsvarighet till den svenska Exportkreditnämnden. Från Asmara och Pretoria leder sedan spåren vidare in i EU.
På sin hemsida uttrycker Nevsuns vd Cliff Davis i oljigt underdåniga ordalag sin tacksamhet till de sju namnlösa finansiärerna, och dessutom till tre regeringar. De har, skriver han, gjort gruvan i Bisha möjlig. Den första är diktaturen i Asmara. Den andra regeringen är Sydafrikas.
Den tredje han tackar är inte Kinas regering, utan Tysklands!
Medan den svenska regeringen förgäves försökt få loss Dawit Isaak med diplomatiska medel har uppenbarligen koalitionen av kristdemokrater och socialdemokrater i Berlin tillåtit någon exportkreditinrättning eller annan statlig institution att hjälpa till att fixa guld till dem som håller Dawit Isaak som fånge.
Var går egentligen gränsen för att störa den goda stämningen kring lunchborden på EU:s ministermöten?
Åke Wredén
förutvarande politisk redaktör för Nerikes Allehanda
UNT 27/9 2009