Publicerad: 2009-11-13 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-20 19:02
I december i år möts världens ledare i Köpenhamn för att komma överens om ett nytt klimatavtal som kommer att bli avgörande för hur vi hanterar vår tids största utmaning. Mycket står på spel. Det vetenskapligt nödvändiga ställs mot det politiskt möjliga. Men vad som är politiskt möjligt är en förhandlingsfråga - det är inte naturlagarna.
Vi kan inte förhandla med planeten om vad den egentligen tål, utan vill vi undvika skenande klimatförändringar får vi vackert anpassa oss till vad forskningen kräver av oss.
För att det klimatavtal som sluts i Köpenhamn ska ge oss förutsättningar att begränsa den globala uppvärmningen till hanterbara nivåer ställs en hel del krav. Klimatforskarna varnar för att vi inte har mycket mer än fem år på oss för att vända utsläppsökningarna till minskningar. Det är därför av yttersta vikt att vi får fram ett avtal som ger effekt redan från början i stället för att nöja oss med radikala målsättningar i en avlägsen framtid. Även om det ser mörkt ut måste målsättningen ändå vara ett bindande avtal, med tillräckliga sanktioner för att se till att det verkligen följs.
Det finns naturligtvis ingen knivskarp gräns mellan vad som är "hanterbara" respektive "skenande" klimatförändringar, men bland annat EU har som mål att temperaturen inte ska stiga mer än två grader över förindustriella nivåer. För att ha en 50-procentig chans att nå tvågradersmålet bedömer FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC att industriländerna behöver minska utsläppen av växthusgaser i storleksordningen 25-40 procent till 2020, jämfört med nivåerna 1990.
Globalt måste utsläppen minskas med minst 50 procent till 2050 jämfört med 1990, vilket i industriländerna innebär minskningar med 80-95 procent.
Det finns emellertid en växande mängd klimatforskare som anser att uppskattningarna i IPCC:s rapport är alldeles för konservativa, och att de globala utsläppen behöver minska med 80-90 procent till år 2050 för att tvågradersmålet ska kunna nås.
För att ha en sportslig chans att klara tvågradersmålet bör vi därför snarare ta sikte på 80 procents global minskning till 2050, med beredskap för att senare skärpa målen om forskningen så kräver.
För EU:s del innebär det att nuvarande målsättningar om 20 procents minskning till 2020, eller 30 procent om andra också är med, är otillräckliga. EU-länderna har genom sina historiska utsläpp, nuvarande utsläpp och ekonomiska välstånd ett betydligt större ansvar. En mer rättvis andel som skulle öka andra länders vilja att anstränga sig är 40 procents minskning till 2020 på hemmaplan och därutöver stöd för utvecklingsländer att minska sina utsläpp. Dessa två uppgifter kan med fördel kombineras så att intäkter från auktionering av utsläppsrätter eller en ny internationell skatt på flygbränsle används för finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer.
Flyget är tillsammans med sjöfarten i dag undantaget från Kyotoprotokollet. Att dessa stora utsläppskällor lämnats utanför är mycket olyckligt och något som bör rättas till i det nya avtalet. Som jämförelse minskade EU:s utsläpp med 5,5 procent från 1990 till 2003, medan utsläppen av växthusgaser från EU:s internationella luftfart ökade med 73 procent.
Under nuvarande åtagandeperiod har industriländer kunnat uppfylla sina utsläppsmål genom åtgärder i andra länder, så kallade flexibla mekanismer. Medan vissa av projekten har varit positiva finns det stora problem med systemet i sin helhet, i synnerhet när det gäller kontrollerbarhet och additionalitet, det vill säga huruvida insatser och projekt skulle ha skett i alla fall. Om flexibla mekanismer ingår även i det nya avtalet måste en rad problem lösas. Framför allt måste kontrollen av projekten och deras additionalitet och övriga miljökonsekvenser bli bättre.
Att stå upp för ett klimatavtal i linje med vad planeten tål kräver onekligen en del politiskt mod. Men att stoppa huvudet i sanden kommer bara att göra den nödvändiga omställningen dyrare och smärtsammare.
Tar vi i stället tjuren vi hornen med en gång kan vi vända omställningen till något positivt - till en chans att genom massiva klimatinvesteringar ta oss ur den ekonomiska krisen samtidigt som vi ställer om samhället i hållbar riktning.
Helena Leander
riksdagsledamot (MP)
UNT 13/11 2009