Publicerad: 2010-01-07 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-01 06:04
Försöken att hejda klimatförändringen genom avtal om utsläppsnivåer har nått vägs ände. Det "bindande" Kyotoavtalet löper snart ut, och vi står långt från något nytt.
Det är nu inget att sörja över, eftersom Kyotoavtalet i stor sett inte har haft någon effekt alls på utsläppen. De länder som uppfyllt sina åtaganden har gjort det av andra skäl, till exempel att energislukande industri från kommunisttiden har kollapsat: andra länder har helt struntat i sina åtaganden. Föreställningen att ett sådant avtal skulle kunna vara verkligt bindande är en illusion. Som jämförelse har EU bindande regler för budgetunderskott, med föreskrivna sanktioner. Men trots att en del länder regelbundet har brutit mot reglerna, och trots EU:s fasta legala och administrativa struktur, där medlemsländerna på förhand har gett upp en del av sin suveränitet, har sanktionerna aldrig tillämpats. Hur kan någon tro att ett globalt klimatavtal i FN:s regi skulle vara starkare?
Det är hög tid att byta spår, och i stället försöka komma överens om att införa nationella koldioxidskatter, det vill säga traditionella skatter på fossila bränslen. Detta förslag brukar bemötas med att det är politiskt omöjligt, men sanningen är den motsatta: detta är den enda politiskt möjliga vägen.
Ekonomiskt sett är det irrationellt med utsläppskvoter, eftersom kostnaderna för att begränsa utsläppen varierar mycket mellan olika länder. För att komma tillrätta med detta brukar man föreslå att man ska kunna handla med utsläppsrätter. Ett naturligt första steg skulle vara att länka ihop det existerande europeiska systemet för utsläppshandel med det som nu föreslås i USA.
Priset på utsläppsrätter kommer att vara betydligt lägre i USA, eftersom deras utsläppstak är högre, och det är billigare att begränsa utsläppen där. Följden skulle bli att europiska företag köpte amerikanska utsläppsrätter, det vill säga stora penningbelopp skulle föras över från Europa till USA.
Mönstret i en global utsläppshandel skulle vara detsamma: de länder som redan gjort allvarliga ansträngningar för att begränsa utsläppen skulle betala till dem som slösar mest på energi, varit mest motsträviga i kvotförhandlingarna, och därmed fått de största kvoterna. Ett sådant system skulle tappa all legitimitet, och bryta ihop av politiska skäl.Erfarenheten visar också att priset på utsläppsrätter fluktuerar våldsamt, vilket göder spekulation men knappast uppmuntrar långsiktigt energisparande. System med utsläppshandel är dessutom öppna för fusk och korruption.
För bara tio dagar sedan avslöjade till exempel Europol (EU:s polismyndighet) skattefusk för 50 miljarder kronor kopplat till utsläppsrätter under de senaste 18 månaderna. I flera europeiska länder har 90 procent av handeln med utsläppsrätter drivits av detta fusk.
Skatter på fossila bränslen har inga av dessa nackdelar. De är enkla att administrera, de är förutsägbara och dämpar de relativa prisfluktuationerna, och de medför inga godtyckliga penninströmmar mellan olika länder.Många miljövänner invänder att man inte vet hur stora utsläppsminskningar de ger. Men den visshet som kvoter ger är illusorisk, och det pris man får betala för detta är att de ekonomiska konsekvenserna av ett avtal om utsläppskvoter är helt oförutsägbara. Det är just därför det är omöjligt att komma överens om ett sådant avtal. Skatter har förutsägbara ekonomiska konsekvenser och är därför möjliga att komma överens om.
Kina och Indien har exempelvis sedan länge deklarerat att de under inga omständigheter kommer att gå med på ett bindande avtal om utsläppsnivåer. Det är begripligt, eftersom ingen kan veta hur mycket deras ekonomiska utveckling kommer att driva upp behovet av fossila bränslen under de kommande tio åren. Den fråga alla ställer är vilka verifierbara åtgärder de i stället borde genomföra för att sänka utsläppen jämfört med "business as usual".
Det självklara svaret är att de borde åta sig att införa koldioxidskatter, vilket inte på något sätt skulle hota deras ekonomiska utveckling. I dag subventionerar båda dessa länder i stället fossila bränslen, till skada både för klimatet och för den egna ekonomin.Förhandlingar om kolioxidskatter skulle handla om realiteter, medan dagens klimatförhandlingar handlar om illusioner. De skulle också handla om sådant som de deltagande politikerna faktiskt råder över, och sätta fokus på vad som skall göras de närmaste åren, i stället för om tio eller fyrtio år, då de för länge sedan har lämnat scenen.
Jonas Nycander
professor vid Meteorologiska institutionen
Stockholms universitet
UNT 7/1 2010