Publicerad: 2010-01-22 15:30, senaste uppdaterad: 2010-04-01 06:04
Principiellt stödjer jag till fullo Haile Mahtemes artikel om vem som bör leda vetenskaplig verksamhet. Det finns faktiskt ett stort antal akademiskt välutbildade som fungerar mycket bra som ledningspersoner. Speciellt då det gäller verksamheter som skall vara vetenskapligt grundade.
Det är intressant att man när det gäller tillsättningar av (lednings)funktioner vid högre lärosäten (även vid lägre utbildningsnivåer) alltid betonar vikten av kompetens. När tillsättningsbesluten sedan verkställs så blir det ofta inte den kärnverksamhetsmässigt mest kompetenta som får tjänsten. Detta tillsättande försvaras med att den administrativa kompetensen är mycket viktig. Denna inställning grundar sig troligen på att man själv har lägre vetenskaplig kompetens och därför inte förstår/inser att allt inte kan lösas med ytligt underbyggda administrativa åtgärder vilka oftast ej heller är efterfrågade av de som bedriver kärnverksamheten, till exempel dessa ständigt återkommande, sällsynt utvärderade, omorganisationer.
Tyvärr läser och erfar jag praktiskt ständigt detta med ökande administration vid högre utbildningar, inkluderande forskningsenheter, där administrationen i stället för att vara en servicefunktion blivit någon form av ledande funktion åberopande deras administrativa kompetens.
Den vetenskapliga kompetensen har styrts till att bli blivit mindre viktig, till och med vid utbildnings- och forskningsenheter. Man kan på grund av denna styrning ifrågasätta att staten slösar en massa pengar på att folk skall doktorera för att skaffa sig så kallad kompetens, som senare enbart skall räknas bland dem med den sortens, mindre viktig, kompetens. Detta synsätt att administrativ erfarenhet anses mer värt än vetenskaplig kompetens, även vid enheter som skall vara vetenskapligt grundade, möter man särskilt i Sverige (sällsynt annorstädes) även vid tillsättning av tjänst(er) vid myndigheter, som behandlar vetenskapliga verksamheter. Kanske orsaken till att man i nyheterna kontinuerligt får höra om tidsmässiga problem för universiteten att hålla hög vetenskaplig utveckling, svagt underbyggda myndighetsbeslut, bristfälliga miljödomar, mindre tid till praktisk sjukvård med mera, grundar sig på inställning till vetenskaplig kompetens vid tjänstetillsättningar.
När jag en gång startade min akademiska bana så insåg Uppsala universitets dåvarande rektor, Torgny Segerstedt, detta problem med ständigt ökande administration som åt upp resurser från kärnverksamheten. Han bestämde därför att administrationens verksamhet måste begränsas till den nivå där nyttan var tillräckligt stor. Jag är mycket stolt över att ha fått lära känna denna, ur alla synvinklar, fantastiska person, som under min 1Q-tid på Norrlands nation också var nationens inspektor. Han hade hög vetenskaplig kompetens och är den skickligaste mest kompetenta ledningsperson jag haft äran att träffa.
Min inställning, byggd på erfarenhet av nationell och internationell samverkansutveckling, är att man för eftersträvad välrenommerad vetenskapligt underbyggd utveckling bör se till att det är kärnverksamhetens utvecklingsbehov som prioriteras. I detta ingår att tillsätta ledningspersoner med hög vetenskaplig kompetens.
Karl-Otto Waara
docent