Publicerad: 2008-07-07 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 23:02
Den 15 december 1963 skrev Lars Gustafsson i Expressen: "Det märkvärdiga med Upsala är att det fortfarande är något märkvärdigt med Upsala." Han noterar Tempohuset som det värsta såret.
Nu vill denna stad 45 år senare kalla sig europeisk kulturhuvudstad 2014.
Vem äger en stads kulturvärden? Är det den lilla grupp infödda, som liksom jag sett Rudbecks och Scheeles hus samt de Geerska gården försvinna. Till glädje för vem? Byggmästare, varuhus? Det Rappska huset och de låga längorna längs Skolgatan är borta.
Luthagen är en överexploaterad stadsdel, där egendomligt nog Wallingatan 9, min morfars hus, och Bergslagsgården mitt emot ligger orörda.
Eller ägs kulturen av den stora majoriteten nyinflyttade, som inte känner till vad som försvunnit och gärna bor i den kompakta bebyggelse, som ser ut som alla andra svenska städer, det vill säga småfula och med samma affärskedjor i centrum och köplador i utkanterna?
Många i båda grupperna torde önska att staden behåller sin historiska karaktär och låga bebyggelse. Gustafsson skildrar hur det akademiska och borgerliga Upsala är som två organismer i samma kropp. Staden är på något sätt omedveten om sig själv, och det har satt sina spår i den gamla oordnade bebyggelsen, som han uppfattar som en eggelse.
Men hur skall vi i framtiden slippa arkitekturmissfoster som nya Pedagogikum och den vandalisering som hotar i kvarteret vid Villavägen mitt emot gamla Botan?
I ett av dessa hotade hus gick Dag Hammarskjöld i skola. Det gamla rådhuset blir galleria, den vackra samlingssalen med sina porträtt av gamla Uppsalapolitiker utplånas. Jag har ofta njutit av kammarmusikföreningens konserter där.
Vem hindrar en exploatering av skulptören Östlunds tomt i kvarteret Ubbo? Redan 1963 kritiserade Gustafsson tilltaget att skapa ett Wennergrenhus mitt emot Geijersgården. Lyckligtvis fullföljdes inte detta projekt. Inom universitetet finns kompetens på det så kallade golvet. Ledningen jagar ett gott rykte och ser samtidigt stillatigande på den vandalisering som dess fastighetsansvariga överlåtit till Akademiska Hus. Gamla institutioner som konstvetenskap och historia motas bort mot de anställdas önskan till det kompakta bunkerliknande Humanistiskt Centrum i Engelska Parken. Först när universitetsfolket dragit sin kos, renoveras byggnaderna så att de nya hyresgästerna - kyrkans folk - kan trivas.
I det gamla konsistoriet där både Lars Gustafsson och jag var ledamöter och granskade nybyggnader, så hade vi till exempel synpunkter på Rudbecklaboratoriet.
Skulle inte Uppsala med sin kompetens kunna skapa en grupp medborgare med befogenhet att inskrida mot försämringen av stadsmiljön?
Hur skall denna grupp sättas samman? Betänk att en tidigare stadsarkitekt ville förlänga Kyrkogårdsgatan genom Engelska parken till Dag Hammarskjölds väg. Jag hoppas man kan finna kulturvårdande arkitekter, som inte nedlåtande fnyser åt så kallade utslag av "reaktionär och krampartad attityd" utan verkar med samma ansvarskänsla som Hummel-Gumaelius och Matell. Kan man skapa en grupp utan medverkan av de politiska partierna? Tänk vad den duktiga stadsträdgårdsmästaren uträttat på senare år.
Vi vill gärna älska vår stadsmiljö och inte bara härda ut.
Uno Erikson
prof em, tidigare dekanus och medlem av konsistoriet vid Uppsala universitet
UNT 7/7 2008