Regeringens forskningsberedning har i dagarna publicerat rapporten Forskning formar framtiden.

Rapporten innehåller flera konstruktiva förslag, och som medlem i beredningen och medförfattare vill jag här – för att det är ytterst angeläget – utveckla tanken bakom ett av de viktigaste: förslaget att inrätta ett program, en ”forskarskola”, för yngre toppforskare.

Primärt att det emellertid inte en ”elitsatsning” riktad mot ”yngre” forskare – vilket medierna tagit fasta på när de rapporterat om förslaget. I stället är det organisationen och principerna bakom programmet som är det väsentliga och nya.

Idén är enkel och bygger på att det är ”personer” och inte ”projekt” som sätts i fokus. Ungefär hundra yngre toppforskare – de främsta inom sina respektive discipliner – får under frihet möjlighet att under lång tid utveckla och pröva sina forskningsidéer innan de första kontrollstationerna sätts in. Friheten innebär att forskningen kan ändra inriktning och ta nya vägar under processens gång. Ett långt tidsperspektiv innebär också att misstag och hypoteser som visar sig felaktiga – experiment som är felkonstruerade, fältforskning som måste ledas in i nya banor – blir möjliga, och det utan att forskaren sätter hela sin framtida karriär på spel. Nålsögat är att urvalet av personer till dessa ambitiösa och kostsamma satsningar måste vara träffsäkert.

Det är inte projektidéer utan personens kreativa potential som ligger till grund. Det säger sig självt att de bästa, mest etablerade, forskarna inom ett område är de som måste ansvara för den processen. Trots detta kommer alla inte att lyckas, i bemärkelsen åstadkomma nydanande genombrott. Forskning är i grunden en osäker verksamhet.

Beredningens förslag skiljer sig från den nuvarande och på flera sätt kontraproduktiva finansieringsorganisationen på flera sätt. Det finns i dag en stark överbetoning på ”projekt” i stället för person även när det gäller yngre forskare. Forskare konkurrerar med varandra om medel på basis av idéskisser, inte så sällan framsprungna ur strategiska överväganden om vad som kan vara ”inne” för tillfället och därmed ge pengar.

Projektfinansieringen är uppbyggd på ett sätt som kraftigt gynnar kortsiktighet och ryckighet: ett forskningsprojekt ges vanligen tre års finansiering, ibland kortare, och även mer långsiktiga satsningar börjar utvärderas efter kortare tid.

Redan efter ett–två års arbete måste idéer­ till nya projekt kläckas, och under den tiden kan ”forskningsvinden” ha vänt så att andra områden nu är mer strategiskt gångbara. Uppenbart med denna typ av organisation är att misstag egentligen inte kan förekomma, för det finns ingen tid, och konsekvensen är därmed ofta en satsning på säkra kort och lättframkomliga vägar. Inte på grund av att forskarna är bekväma, lättjefulla eller inte törs ta risker, utan på grund av finansieringsorganisationens inneboende logik. Forskningsberedningens förslag om stor frihet, långsiktighet i finansiering och sena utvärderingar för de yngre forskare som bedöms ha störst kreativ potential bryter med denna tradition.

Förslaget är inte en tankeprodukt. Tvärtemot vad som är vanligt förekommande inte minst när forskningsorganisation och krea­tivitet är på tapeten bygger forskningsberedningen här på nya forskningsrön kring just dessa frågor.

I flera ambitiösa studier kring forskningskreativitet kommer forskare vid MIT och Harvard Institute of Economic Research till resultat som pekar i riktning mot att just utformningen av finansiering och organisation har en avgörande effekt. I en av de mest spännande studierna om kreativitet bland amerikanska biologer, Incentives and Creativity, (www.nber.org), visar det sig att forskningsstöd som ges mer till person än till projekt, som är långsiktigt (innebär fem år med möjlighet till ytterligare fem år), tillåter experimenterande och misslyckanden i tidiga faser och innehåller initierad feedback, har en mycket bättre chans att leda till nydanande forskning än traditionella, projektbaserade, treårsprojekt.

De forskare som fick stöd via National Institute of Health (NIH) med konventionella stödprinciper hade ett antal år senare betydligt mindre kreativa och banbrytande forskningsresultat – ”big hits” – än de som fått forskningsmedel via Howard Hughes Medical Institute (HHMI) som premierar ”personer, inte projekt”.

Inte på grund av skillnader i potential, begåvning eller meriter; grupperna var myc­ket likartade. Men forskarnas slutsats är att respektive system formar olika forskarbeteen­den och strategier.

I det projektbaserade systemet undviker forskarna risken att misslyckas – för det finns ingen tid. De spelar i större utsträckning med säkra kort och avviker heller inte från mindre fruktbara spår för något potentiellt högintressant. I det personbaserade stödet däremot experimenterar forskarna avsevärt mycket mer, tar mer risker och ger sig in i okända områden och ny terräng.

Projektstöd formar alltså goda main­­­­­­stream­­­forskare, personstödet formar upptäckts­resande. Forskningsberedningens­ förslag är avsett att öka förutsättningarna för kreativitet inom svensk forskning genom att förändra det som kan förändras via politik: organisation och finansieringsstruktur. Där måste frihet, långsiktighet och möjligheten att pröva sig fram vara ledstjärnorna.

Li Bennich-Björkman
skytteansk professor i vältalighet och statskunskap
medlem av regeringens forskningsberedning
UNT 22/7 2010