Bakom kulisserna för vårt samhälles vetenskapliga maktcentra pågår en destruktiv process, en tyst kulturrevolution.
Den tysta kulturrevolutionen representeras av Sveriges högskolor och universitet. De strävar efter att avskaffa lokala arbetstidsavtal, som fastställer ett visst forsknings- eller kompetensutvecklingsutrymme för högskole- och universitetslärare.
Visserligen kan universitetslärare ses som privilegierade. Vår livslön är inte den lägs­ta. Våra arbetstider är flexibla och våra arbeten, möten med studenter och fördjupning inom intressanta forskningsfält är ofta stimulerande. Kort sagt, att få arbeta som universitetslärare skulle kunna vara ett privilegium. Det faktum att våra löner i Sverige huvudsakligen betalas av våra svenska medmänniskor är ytterligare skäl till ödmjukhet. Ytligt sett drabbar därför kulturrevolutionen bara en liten relativt välbeställd grupp medborgare. Det är obestridliga skillnader mellan frågor om lärares arbetstid och de tusentals människor som i dag hotas av arbetslöshet och utförsäkring. Här har vi en anledning till att kulturrevolutionen är okänd.
Men det universitetslärarna vill ha är inte i första hand högre lön eller fler semesterdagar. De önskar att deras arbetstid skall vara reglerad i ett centralt eller lokalt arbetstidsavtal så att forskning och kompetensutveckling ingår i tjänsten.
Men vad har avskaffande av lärares arbetstidsavtal med kulturrevolution att göra? Låt mig förklara. Våra studenter har rätt att få sin utbildning av forskande och uppdaterade lärare. Skattebetalarna har å sin sida rätt att förvänta sig utbildning av god kvalitet. Så ser verkligheten inte ut.
Vi vet att många lärare förvägras syregivande kompetensutveckling och att de saknar tid för egen forskning. Många lärares kreativa och intellektuella batterier är tömda. De laddningsmöjligheter som står till buds är externa forskningsanslag som lärarna konkurrerar om i tidsödande ansökningsprocesser. Missförstå mig inte. Konkurrens kan vara bra, men här förväntas urladdade batterier formulera projektansökningar med nydanande problemformuleringar från den internationella forskningsfronten. Vem inbillar sig att det går?
Jag tillåter mig att tala för många. Universitetslärarna ropar verkligen inte efter bevarande av gamla privilegier. Universitetslärarna säger bara: Vi, precis som den överbelastade sjuksköterskan, behöver rimliga förutsättningar för att kunna göra det vi förväntas göra.
Dagens trend att fördela forskningsresurser genom anslag från externa finansiärer är dessutom improduktiv.
Forskare tar av rekreationstid, tid som borde ha ägnats åt läxläsning med barn, hälsobringande sömn, eller av lagstadgad semester, för att skriva ansökningar.
Andra tidspressade lärare får lov att bedöma ansökningar en masse. Bara ett fåtal får pengar. Ineffektiviteten står i öppen dag. Vetenskapsrådsmodellen sägs vara det minst dåliga sättet att fördela forskningsmedel. Bättre alternativ, (som bevisligen finns!), förbigås med tystnad. Sakernas tillstånd är vrickat.
Varför omfamnar intelligenta krafter inom Sveriges lärosäten med öppna ögon denna kulturrevolution, undrar ni? Har inte en del av kulturrevolutionens förespråkare en gång själva slitit hårt för att meritera sig för prestigefyllda universitetsläraranställningar, som professorer? Har inte de upplevt konstigheten att ständigt behöva an­söka om att få möjlighet att utföra det jobb hon/han redan anställts för?
Kanske motiveras omfamningen av ett slags "realism", konsekvensen av grusade förhoppningar om att politiker skall förstå poängen med rejält höjda obundna forskningsanslag till universitet och högskolor (såkallade fakultetsanslag). Kanske av illa underbyggda idéer om att prioritering av "forskning i tjänsten" innebär förfuskande av resurser. Tyvärr innehåller omfamningen även en destruktiv idé om nödvändig (förment önskvärd) uppdelning mellan lärare och forskare. Vissa, lärarna, får bara undervisa och andra, forskarna, får forska. Visionen om ett integrerat universitet förfelas. Universitetsledningsrösten som säger: "det är universitetslärares skyldighet att forska och det är min skyldighet att verka för det skall bli möjligt" lyser med sin frånvaro.
Att stillsamt uppmana till nattligt projektansökningsskrivande är rovdrift. Det är ett bejakande av förhållanden som gör att människor går sönder.
Men det handlar inte bara om pågående försämringar av en enskild yrkesgrupps arbetsvillkor. Det rör sig om en kulturrevolution eftersom folkbildning är vatten och protein för varje fungerande demokrati. En kvalitativ utbildning, i kontakt med forskningsfronten är livsviktig, inte bara för att välutbildad arbetskraft behövs utan för att ansvarsfulla och svårmanipulerade medborgare behövs. Ett självstyrande folk måste ha insikter. Vi medborgare måste kunna förstå och tolka vår komplexa omvärld. Därför behövs skolning i kritiskt tänkande och ett visst mått av bildning. Kanske är rädsla för det främmande ofrånkomlig, men bara människor och sätt att leva som vi inte känner kan vara främmande. Fungerande hög­re utbildning har en omistlig roll att fylla. Goda krafter behöver samlas till motrevolution.
Per Sundman
lektor i etik vid Uppsala universitet
ledamot av Sulfs (Sveriges universitetslärarförbund) förbundsstyrelse
UNT 11/12 2009