Publicerad: 2010-02-28 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-19 08:03
Departementspromemorian om ökad organisatorisk frihet för statliga universitet och högskolor som skickats ut för synpunkter har väckt viss debatt (se Universitetsläraren, 02/2010).
Medan reglerna för den högsta ledningen i stort föreslås oförändrade, vilket innebär att en majoritet i styrelsen samt rektor kan utses av regeringen, innebär förslaget ett försvagande av det interna inflytandet för lärare och forskare. Detta kan jämföras med den finska lösningen från och med 2010 där styrelsen utses av universitetssamfundet och rektor av styrelsen!
Regleringen ska enligt förslaget avse endast sådana frågor som staten har ett "tydligt intresse att styra". Som exempel på sådana frågor anges kvalitet, ansvarsutkrävande och rättssäkerhet för studenter. Här lyfts fram behovet av att garantera frihet i forskning och utbildning, ange grundläggande mål och centrala begrepp för verksamheten, säkerställa kvaliteten i verksamheten och göra ansvaret tydligt.Bestämmelser i lagen om organisationen i fakultetsnämnder och särskilda organ ska tas bort, och bestämmelser i förordning i samma ämne bör tas bort (vad regeringen ska besluta i förordning ingår formellt inte i förslaget).
I stället vill man införa en bestämmelse som slår fast att beslut av betydelse för kvaliteten i utbildning och forskning normalt ska fattas av personer med vetenskaplig kompetens. I dessa fall ska alltså vetenskapligt kompetenta personer ha ansvar för beslut. Det kan vara enskilda personer som fattar beslut, till exempel en rektor, och det kan vara fråga om en grupp av personer. En sådan grupp ska ha en majoritet av vetenskapligt kompetenta och enligt huvudregeln en studentrepresentation med minst tre ledamöter.
Vilka frågor som kräver en sådan kompetens avgörs av universiteten själva, alltså av styrelserna. Samtidigt betonas att avsikten inte är att äventyra forskningens frihet och att lärosätets ledning (styrelsen) inte ska ha huvudansvaret för utbildningens och forskningens innehåll.På vilket sätt garanterar förslaget i enlighet med statens behov av att garantera frihet i forskning och utbildning, säkerställa kvaliteten och tydliggöra ansvarsförhållandena, att beslut i sådana frågor som avses kommer att fattas av vetenskapligt kompetenta personer?
Jo, det kommer att vara styrelsen som bestämmer hur ansvars- och arbetsfördelningen ska se ut, vilka grupper som ska utses och dessutom i vilka fall det kan finnas särskilda skäl för att bestämma att en fråga inte kräver behandling i en grupp med en majoritet av vetenskapligt kompetenta. Det blir också styrelsen som bestämmer hur personer i en grupp ska utses och av vem.I själva verket öppnar sig ett alternativ för en högskoleledning att kraftigt inskränka det som brukar kallas det kollegiala inflytandet, och som innebär att frågor av betydelse för innehållet i och inriktningen av vetenskaplig verksamhet och undervisning på vetenskaplig grund ska bestämmas av de vetenskapligt kompetenta i samverkan, efter diskussioner och samråd.
Även om styrelsen följer regleringens krav på att akademiska frågor normalt ska avgöras av vetenskapligt kompetenta personer, finns det inga garantier för att de som faktiskt är verksamma i de akademiska miljöerna får ett direkt inflytande på hur dessa personer utses.
Man behöver inte vara speciellt misstrogen mot dagens styrelser för att inse att en reglering bör ta sikte på garantier, inte fromma förhoppningar. När det gäller studentinflytandet har man uppmärksammat just behovet av garantier i regleringen för att säkerställa studenternas möjligheter att delta. Men även studenternas inflytande riskerar att försvagas med detta förslag.
Hur rimmar det med den uttalade avsikten att ge ökad självständighet för att främja utvecklingen av kvaliteten i utbildning och forskning? Det är svårt att förstå tankegången när det i promemorian samtidigt konstateras att den nuvarande lagregleringen ger uttryck för den grundläggande principen om lärarnas och forskarnas ansvar för kvaliteten och att värdet av detta markeras genom lagregleringen av just fakultetsnämnder.Man hänvisar också till att bland andra Uppsala universitet, i remissvar om autonomiutredningen, har yttrat sig om vikten av att det kollegiala beslutsfattande och det kollegiala ansvaret säkerställs.
Detaljregleringen ska alltså minska och självständigheten därmed öka. Men all avreglering innebär inte en förstärkning av självständigheten. Fakulteterna har redan försvunnit ur lagen tidigare och nu är det dags för fakultetsnämnderna. Förslaget stärker formellt universitetets ledning, styrelsen, men hållbara statuter för ett universitet borde innehålla garantier för akademisk frihet, kollegialitet, självstyre och studentinflytande.Jag är övertygad om att en universitetsledning som vill främja utvecklingen i forskning och utbildning och samverkan vid sitt lärosäte får förutsättningar för framgång om man bygger på den kollegiala diskussionen och kunskapen. Behåll därför fakultetsnämnderna och återinför fakultetsbegreppet i lagstiftningen!
Lena Marcusson
professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet
prorektor 1997-2006
UNT 28/2 2010