Tre starka kvinnor, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee från Liberia samt Tawakkul Karman från Yemen, tilldelas i år Nobels fredspris ”för deras icke-våldsliga kamp för kvinnors säkerhet och kvinnors fullständiga rättigheter till deltagande i fredsbyggande arbete” med direkt hänvisning till Säkerhetsrådets resolution 1325.
FN:s Säkerhetsråd antog den 31 oktober 2000 resolution 1325, vilken kräver kvinnors rätt till hela fredsprocessen och till fredsförhandlingar världen över. Hittills har väldigt få kvinnor varit delaktiga i de formella förhandlingarna och ännu färre har signerat dem.
Säkerhetsrådets resolutioner binder medlemsstaterna. Alla nordiska stater har skrivit nationella handlingsplaner för att säkerställa förverkligandet av resolution 1325. Kanske är det inte en slump att de nordiska länderna var bland de första att skriva nationella handlingsplaner men de behöver förbättras och förstärkas. Norge har till exempel nyligen beslutat att det i deras fredsinsatser skall finnas 40 procent kvinnor.
Har vi, de nordiska länderna, lyckats med att förverkliga resolution 1325 i Afghanistan?
Enligt den jämförande studien ”Norden i Afghanistan”, utförd på uppdrag av det nordiska 1325-nätverket av Anne Mäki-Rahkola, har vissa framsteg gjorts av i de nordiska insatserna, men mycket återstår att göras. Rapporten visar att det har investerats betydligt mer i militära aktiviteter än i fredligt arbete och biståndsarbete i Afghanistan. 2010 uppgick kostnaderna för den militära närvaron för Sveriges del till nästan 1,9 miljarder men humanitärt stöd till 647 miljoner.
Att utvärdera framgången av krishantering ur ett 1325-perspektiv är komplicerat. Det är alltför lätt att reducera genomförandet av resolutionen till antalet kvinnor som är soldater. Det är viktigt att säkerställa att genusutbildning ges till alla soldater innan utfärd, liksom genusrådgivarnas ställning i missionen – deras mandat såväl som utrymme för påverkan. Mäki-Rahkolas rapport visar att det nordiska genomförandet av resolution 1325 inte verkar ha varit systematiskt. Hon påtalar avsaknaden gällande rapportering kring faktiska samarbeten kring 1325 i fält. Därför ämnar Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén granska hur Sverige tillämpat samt bidragit till att stärka förutsättningarna för resolution 1325 i Afghanistan.
I december 2011 hålls en konferens om Afghanistans framtid i Bonn, där troligtvis talibanerna kommer att sitta vid fredsförhandlingsbordet. Det är av yttersta vikt att kvinnor i Afghanistan medverkar på lika villkor, det är deras mänskliga rättighet, stödd av resolution 1325. Afghan Women’s Network kräver att 30 procent av den officiella afghanska delegationen skall utgöras av det civila samhället, varav 50 procent skall vara kvinnor. Det kravet stödjer vi.
I dag – 11 år sedan resolution 1325 antogs – kräver vi av regeringarna i våra länder:
- Inkludera kvinnor på alla nivåer av beslutsfattande i frågor om fred och säkerhet genom att använda kvotering för att garantera minst 40 procent kvinnor.
- Förstärk handlingsplanerna med tydliga mätbara mål, tids- och budgetramar samt en tidtabell för att följa upp när olika delmål ska vara uppnådda.
- Utveckla ett system där lokala organisationer får direkt finansiering för 1325-projekt.
- Utbilda beslutsfattare om de olika villkor som råder för kvinnor och män under krig och konflikt samt deras ojämställda tillgång till inflytande och makt över fredsprocessen.
- Utse en 1325-ambassadör.
- Arbeta för att utse en speciell representant för kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Det kan inte skapas en varaktig fred när hälften av befolkningen är utesluten!
Maj Britt Theorin
Operation 1325
Gro Lindstad
Forum Norway 1325
Terhi Makynen
The 1325 Network Finland
Annelise Ebbe
WILPF Denmark
UNT 31/10 2011