Sverige har ratificerat FN:s barnrättskonvention, men fortfarande inte infogat den i vår lagstiftning. Oavsett vad man tycker om detta finns det en rad punkter där barnkonventionen skulle ge barnets stämma en större tyngd.
1. Barnets mening. Barnkonventionens artikel 12 säger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och att höras i alla frågor som rör barnet. Särskilt gäller detta ärenden om vårdnad, umgänge och skydd för barn som far illa. Liknande bestämmelser finns redan i svensk lag, men de skulle behöva stärkas ytterligare. Enligt socialtjänstlagen får barn höras även utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är med.
Enligt föräldrabalken skall hänsyn tas till barnets vilja i frågor om vårdnad med hänsyn till ålder och mognad. Lagen ställer inga krav på att barnet skall ha nått en viss ålder, exempelvis 12 år. Ansvaret vilar alltid på de vuxna, men även ett litet barn kan veta vad som är bäst för honom eller henne och uttrycka en genomtänkt vilja. Tar domstolar och myndigheter alltid hänsyn till detta?
2. Barnets ursprung. Barnkonventionens artikel 7 säger att varje barn har rätt att såvitt möjligt få veta vilka dess föräldrar är och att bli omvårdat av dem. Här har vi en princip som lever farligt i diskussionen om surrogatmödrar, insemination och okonventionella sätt att föda barn.
Att många människor önskar sig barn och är beredda till stora uppoffringar för att få sin önskan uppfylld är förstås inte svårt att förstå. Men att sätta barn till världen på ett sätt som berövar dem rätten till halva deras ursprung, ofta fadern, innebär att man redan från början bygger in en förlust och en komplikation i barnets liv. Sverige har en lag som ger inseminationsbarn rätt till vetskap om sina biologiska fäder vid 18 år.
För att även barn till ensamstående skall få denna rätt borde vi kanske tillåta insemination av ensamstående kvinnor i Sverige, så att de slipper resa utomlands där donatorer ofta är anonyma. Konventionens artikel om barnets ursprung tycks inte stå särskilt högt i kurs för närvarande.
3. Socialtjänsten. Många studier har visat att anmälningsskyldigheten till socialtjänsten när barn far illa inte alltid efterlevs. Det är också känt att inte alla anmälningar utreds av socialtjänsten. Många avskrivs utan utredning efter en förhandsbedömning.
Enligt en doktorsavhandling av Linköpingsforskaren Madeleine Cocozza (The parenting of society, 2007) avskrevs inte bara ogrundade anmälningar, utan även anmälningar som tydde på grava förhållanden, utan utredning. Detta gällde även anmälningar från professionella.
På senare tid har tidningarna skrivit om tragiska fall av barn som farit illa, och det har talats om något som kallas för ”orosanmälan” till socialtjänsten. Ett sådant ord ger intryck av att orosanmälningar skulle vara något annat och mindre viktigt än övriga anmälningar. Detta slags gradering har inte stöd i lagen. Anmälaren kan inte förväntas ha möjlighet att bedöma detta. Det är socialtjänstens sak, med de resurser den förfogar över, att utreda och bedöma. Det är också ett missförstånd att tro att ”oro” för ett barn utan synliga tecken på skador i och för sig skulle vara mindre alarmerande än oro på grund av blåmärken eller liknande.
4. Fysiska skador. Kunskapen om tecken och symtom på barnmisshandel och att barn far illa måste ständigt hållas aktuell. Det finns mycket forskning på området. Men det är nödvändigt att ämnet får ta plats i medicinska utbildningar och andra utbildningar av personal som kommer i kontakt med barn.
Insikterna måste tillämpas adekvat i praktiken. Inte så att läkare, sjuksköterskor och lärare skall se misshandel överallt, men de måste känna igen den när den finns.
Hur en omvandling av barnkonventionen till lag skulle påverka ärendehandläggning och attityder är inte lätt att sia om. En ny lagstiftning kräver eftertanke, men i varje fall borde det föras en diskussion om skälen för och emot.
Dagmar Lagerberg
docent i samhällsmedicinsk forskning om barn,
Uppsala universitet
UNT 28/10 2011