Publicerad: 2010-10-03 00:00
Sedan valet har Sverigedemokraternas kulturpolitik diskuterats. Partiets kulturpolitik syftar enkelt uttryckt till att stödja traditionell svensk konst och kultur, och motverka ”kulturradikal” och ”obscen” konst. Bedömare (bland annat Lisa Irenius, UNT 21/9) har visat hur en sådan kulturpolitik skulle leda till ett inskränkt och fattigt kulturliv.
Jag håller med om detta, men vill tillägga att Sverigedemokraternas syn på kultur inte stannar vid kulturpolitikens traditionella område. I själva verket är idén om en sammanhållen, enhetlig svensk kultur central för hur man ser på samhället och politiken i stort. Den här idén ställs i kontrast till det för SD negativt laddade begreppet mångkultur.
Partiprogrammets avsnitt om ”krafttag mot brottsligheten” inleds så här: ”I vårt Sverige känner medborgarna en kulturell samhörighet och därigenom en naturlig tillit till andra medborgare, rättsväsende och lagstiftare.”
Utdraget visar hur den så kallade kulturella samhörigheten tas som utgångspunkt för kriminalpolitiken. Argumentationen tycks vara att det mångkulturella samhället har lett till splittring och osäkerhet, och att Sverigedemokraternas kulturellt enhetliga samhälle kommer att skapa tillit och samhörighet. Det här resonemanget är inte bara förenklat (inte leder väl kulturell samhörighet per automatik till respekt för rättsväsendet?) utan också direkt farligt.
Historien är full av varnande exempel på vad som hänt när en del av ett lands befolkning utpekas för att vara orsak till ökande brottslighet och otrygghet. Dagens SD har anpassat sig till de politiska spelreglerna; det pekar inte uttryckligen ut någon oönskad befolkningsgrupp. Istället döljs misstänkliggörandet av icke-svenskar under det politiska språkbrukets fernissa.
I dag, när Sverigedemokraterna finns representerat i riksdagen, är vi många som ställer oss frågan: Vad kan samhället och politiken göra för att motverka de idéer om kulturell likriktning som är utgångspunkten för deras politik? En viktig åtgärd bör vara att aktivt stödja och ge resurser till ett kulturliv som bejakar mångfald (i ordets alla meningar), nyskapande och gränsöverskridande.
Det är också viktigt att ytterligare bredda delaktigheten i kulturlivet, så att hela samhället med alla befolkningsgrupper är representerat. Kulturpolitikens område måste därför bli så vitt som möjligt. I utformningen av framtidens kulturpolitik bör politiker, tjänstemän och företrädare för kulturinstitutionerna samverka med bildningsverksamhet, skola och lokalt föreningsliv med målet att förverkliga idén om ett gott samhälle med en mångfald av kulturella uttryck.
En brett förankrad kulturpolitik kan ge effekter långt utanför konsertsalar, konstmuseer och teatersalonger. Med en mångfald aktörer som på olika sätt arbetar med kultur och bildning skapas bättre förutsättningar för integration och samhörighet för hela befolkningen. Idén om mångfald kommer att visa sig vara mer livskraftig än föreställningen om en isolerad svensk kultur.
Gunnar Danielsson
biträdande rektor, Folkuniversitetet
UNT 3/10 2010