Samtidigt som vågorna gått höga i Tintin-debatten, och över en pensionerad sportjournalists dåliga omdöme när det gäller rasistiskt språkbruk, behandlas afrosvenskar som andra klassens medborgare av Migrationsverket. I det tysta diskrimineras svenska medborgare. Vuxna barn till svenskar förvägras besöka Sverige. Fördomsfulla antaganden och stereotypiska tankefel snarare än god rättspraxis tycks styra verkets tillämpning av EU:s viseringsregler.
Det här är berättelsen om ett femtioårsfirande som blottlägger fördomar hos en svensk myndighet. I augusti när Sigtunabon Daogo – svensk medborgare men ursprungligen från Burkina Faso – skulle fira sin femtioårsdag ville han och hustrun Antoinette – också hon med rötter i Burkina Faso – att de vuxna döttrarna Aicha och Bibata skulle vara med. Flickorna är styvsyskon som bor i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Aicha är dotter till Daogo medan Bibata är dotter till Antoinette.
Familjen är en modern familjebildning med bonusbarn, plastpappa, plastmamma etcetera, precis som många svenska familjebildningar i dag. Det är också en transnationell familj med halva familjen i Sverige – föräldrarna bor i Sigtuna med de minderåriga barnen – och de vuxna barnen i Burkina Faso. Bibata studerar medan Aicha söker jobb samtidigt som hon arbetar extra i Antoinettes burkinska cateringföretag.
År 2009 ansökte alla döttrarna om uppehållstillstånd i Sverige. De vuxna döttrarna fick avslag på ansökan medan den då minderåriga Nelly beviljades uppehållstillstånd. Besluten överklagades, men Migrationsdomstolen gjorde samma bedömning som Migrationsverket. De vuxna döttrarna accepterade detta och bor i Ouagadougou medan lillasyster Nelly lever i Sigtuna med mamma och pappa.
I augusti 2012 skulle alltså Aicha och Bibata komma till Sverige för att vara med och fira Daogos femtioårsdag med en stor fest för släkt och vänner. Men Migrationsverket avslog ansökan till stor frustration och vanmakt för alla inblandade. Varför förvägrar verket vuxna barn att närvara vid sin svenske fars/styvfars 50-årsdag?
Migrationsverket hänvisar till EU:s viseringskodex, i synnerhet artikel 32:1b där det står att ”en ansökan om visering skall avslås om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande handlingar som sökanden lämnat in eller på innehållets sanningsenlighet, tillförlitligheten hos sökandens utsagor eller dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territotium innan den sökta viseringen löper ut”.
Verket avslog visumansökan med hänvisning till att flickorna är ogifta, barnlösa, arbetslösa, och att de tidigare har ansökt om att bosätta sig i Sverige. Efter att Aicha och Bibata överklagat säger Migrationsdomstolen samma sak.
Domstolen anför särskilt att rimliga tvivel föreligger huruvida de har för avsikt att åka ut ur Sverige innan viseringen löpt ut. Förutom att vara unga, ogifta och utan barn, och utan arbete, anges dessutom – helt felaktigt – att de har anhöriga som efter inresa i Sverige har ansökt om och fått uppehållstillstånd. Både Daogos hustru Antoinette och dottern Nelly sökte om uppehållstillstånd vid den svenska beskickningen i Dakar – inte från Sverige. Tidigare ansökan och avslag om uppehållstillstånd anförs alltså som skäl till att inte ge Aicha och Bibata besöksvisum.
Här får vi det svart på vitt. Migrationsverket – och Migrationsdomstolen – antar att dessa vuxna döttrar kommer att stanna i Sverige efter att deras visering gått ut. Detta antagande grundar sig, menar vi, på fördomar och förutfattade meningar om människor med afrikanskt ursprung. Det är en typ av kollektiv bestraffning där man bedöms som grupp snarare än att det görs en individuell, saklig och rättssäker prövning. Och det är ett förfarande som är helt oacceptabelt.
Vi anser att Migrationsverket gjort sig skyldigt till diskriminering både av de sökande Aicha och Bibata, och av den svenske medborgaren Daogo. När det gäller de unga kvinnorna utgår verket – helt utan saklig grund och endast på basis av civilstånd, sysselsättning och en tidigare ansökan om uppehållstillstånd – att de ljuger om sina intentioner att återvända till hemlandet innan visumtiden upphör. För svensken Daogo förvägrar verket honom att de vuxna döttrarna besöker honom i Sverige. Och han är inte ensam – afrosvenskar diskrimineras dagligen och i det tysta av Migrationsverket.
Att vägra en person visum för att denna tidigare ansökt om uppehållstillstånd som vuxet barn till svensk medborgare kan inte – och får inte – vara ett giltigt skäl. Döttrarna har faktiskt inte begått något fel alls!
Men så fungerar tyvärr det Moment 22-liknande cirkelresonemang som Migrationsverket tillämpar: den som tidigare ansökt om uppehållstillstånd i Sverige ges inte turistvisum på grund av att hon förut sökt om uppehållstillstånd. Och om familjerelationerna därmed blir mindre täta så kan verket sedan hävda att de vuxna barnen tappat kontakten med sina föräldrar och att det därför inte längre finns någon anledning att bevilja visum.
I dag lever många svenskar med familjemedlemmar i andra länder. Många har släktingar i till exempel USA. Visst är det självklart att vi ska kunna besöka varandra även som vuxna, oavsett om någon familjemedlem vid något tillfälle har önskat flytta dit och då sökt uppehålls- och arbetstillstånd? Samma sak måste naturligtvis också gälla när det är tvärtom: att medborgare som flyttat hit också får besök av släktingar hemifrån.
Dagligen och i det tysta pågår denna diskriminering av svenskar med afrikanskt ursprung. Det är kusligt och för tankarna till en annan tid. Vad säger den ansvarige ministern och vad säger internationella instanser om att afrosvenskar förvägras att hålla kontakt med sina vuxna barn?
Sten Hagberg
Professor i kulturantropologi vid Uppsala universitet/Honorärkonsul för Burkina Faso
Karin Greenberg
Regionfullmäktigeledamot ( C ) i Västra Götaland, projektledare 2002—2005 för Centerpartiets demokratiprojekt i Burkina Faso
UNT 25/11 2012