Konkurrensen hårdnar och såväl forskning som näringsliv kämpar för att hålla takten internationellt. KI söker toppforskare och menar att expertskatten måste bli bättre och mindre byråkratisk. Höga arbetsgivaravgifter, brist på kompetens och en snårig byråkrati hindrar svenska företag att växa. Åtminstone om man tror den undersökning som DI gjort bland landets företagare.

Problemet är bara att det blir ett rätt ensidigt perspektiv. Att allt är upp till någon annan att fixa. Om bara arbetsgivaravgifterna var lägre, så skulle vi minsann anställa fler. Om bara expertskatten var ännu lägre och mindre byråkratisk, så skulle vi få fram fler och bättre forskare.

Den intressanta följdfrågan blir: Kommer man då också per automatik att sälja mer? Och kommer man då också per automatik få fram fler lönsamma innovationer och i på sikt nya företag?

Ja, kanske. Men det saknas fortfarande en viktig dimension i detta. Kanske den viktigaste av alla, enligt min uppfattning. Svensk företagskultur saknar både tradition, struktur och ledarskap som främjar innovationsförmåga.

Många företagsledare blir fullständigt vettskrämda av tanken på att släppa den kreativa kraften lös. Och det är kanske inte så konstigt. Det stora flertalet svenska företag saknar en innovationsstruktur där idéer på ett tidigt stadium kan vägas och utvärderas mot ett tydligt syfte.

I skrämmande många fall saknas även ett tydligt syfte för verksamheten. Ett syfte som inte är jag och mitt imperium. Tyvärr har allt för många goda idéer stulits friskt eller, kanske ännu vanligare, dött på vägen. För att de utgjorde ett potentiellt hot mot någon eller någons imperium eller för att de ansågs kräva för stora resurser av den befintliga produktionskapaciteten.

Sannolikt lider man av samma problematik inom forskningsvärlden. I samma stund som KI rekryterar en ny toppforskare, går en annan ut genom dörren. Jag känner en framgångsrik kvinnlig forskare som nu lagt år av värdefull forskning på hyllan på grund av bristande forskningsledning och ett tydligt syfte. Om all nedlagd tid och ansträngning endast skall mynna ut i byggandet av en enskild mans personliga ego så kunde det hellre vara.

I det digitala, globala samhälle vi alla lever och verkar i, känns industrialismens tidevarv avlägset. Dessvärre har det sannolikt fortfarande en större inverkan på kultur och ledarskap än vi kan föreställa oss.

Många arbetar fortfarande i sekventiella processer som en gång var befogade av industrins löpandebandsprincip, trots att vi sedan länge har både teknik och kompetens som möjliggör simultana processer och kreativitet på en helt ny nivå.

Rent kulturellt har vi också en motvilja till att ifrågasätta det som vi en gång byggt upp och som representerat stora värden för oss och vår utveckling. Se bara på Eniro och telefonkatalogen. Det måste vara åtminstone tio år sedan jag höll i en telefonkatalog och sannolikheten att jag är unik på den punkten är inte så stor.

Ändå har Eniro envist fortsatt att producera den och gör så än i dag. Till vilket pris? En gissning är att både kultur och gamla maktstrukturer satt stopp för, eller kraftigt begränsat nya idéers framfart och därmed en lönsam tillväxt.

Ett annat aktuellt exempel är Socialdemokraterna, som förvisso inte är något företag, men ändå delar företagens behov av ett tydligt syfte för att skapa ett starkt och framgångsrikt varumärke. Socialdemokraternas brist på ett tydligt syfte och en innovationsstruktur har resulterat i att de i dag är ett ledarlöst parti utan mål och mening.

Den svenska företagskulturen präglas också av ett stort mått av konsensustänkande. Det är förvånande när man på nära håll ser hur många stora företag rekryterar till exempel. Och kanske än mer förvånande att rekryteringsföretagen också verkar sakna insikt om dynamikens och mångfaldens betydelse är för innovation och kreativitet.

När man rekryterar till chefstjänster vill man i nio fall av tio ha någon som gjort exakt samma sak tidigare! Det blir lugnast så. Då slipper man någon som kommer in och ifrågasätter gamla sanningar eller kommer med nya idéer.

Så vad behöver vi göra? Kanske krävs något som man skulle kunna kalla ett kulturellt paradigmskifte inom såväl forskning och näringsliv som statliga myndigheter och förvaltningar. Vi behöver fostra ledare som inser att syftet alltid måste vara större än jag och mitt imperium.

Vi behöver modiga ledare, som vågar ifrågasätta gamla sanningar även om det får konsekvenser för den egna makten och positionen i företaget. Därtill krävs en tradition och en insikt om behovet av en innovationsstruktur.

En innovationsstruktur som möjliggör löpande affärs- och tjänsteutveckling och som på ett tidigt stadium kan utvärdera och validera idéer, innan de kostat för mycket. I många företag består affärsutvecklingsarbetet av företagsledningens årliga strategi- och affärsplaneringsarbete.

Kanske krävs det mer än så för att vara framgångsrik i en digital, världsomspännande ekonomi. Den fråga som man bör ställa sig som företagsledare är om man vill begränsa sitt företags tillväxtpotential till en handfull individers förmåga att generera innovativa och lönsamma idéer? Eller om man vill maximera innovationsförmågan och inkludera både medarbetare och kunder i utvecklingen av företaget.

Helen Stjerna
vd och kommunikationskonsult, Xpdition AB
UNT 3/1 2011