På grindarna till Botaniska trädgården i Uppsala kan man numera se stora skyltar som förkunnar att trädgården "skyddas" av ett nytt vaktbolag. Men vad hjälper det? Den som i dag besöker Botaniska trädgården kan konstatera att en omfattande skadegörelse redan ägt rum och dessutom pågår för fullt.
Det rör sig inte om klotter som kan saneras eller krossade glasrutor som kan ersättas. Den känsliga kulturmiljön vandaliseras i stället för all framtid med hjälp av grävskopor, byggkranar och betongblandare. Skadegörelsen sker därtill med tillåtelse av vederbörliga myndigheter och utan att de ansvariga för kulturvården i vår stad har ingripit.
Det omfattande betongkomplex som Akademiska Hus just nu uppför i trädgårdens omedelbara närhet måste beskrivas som ett av de största övergreppen i vår tid på stadens kulturarv. Det nyrestaurerade Linneanum med dess barockträdgård har bokstavligen hamnat i skuggan av ett storskaligt byggprojekt som totalt kommer att dominera en av Uppsalas mest värdefulla kulturmiljöer och turistattraktioner. Det öppna perspektivet med det gamla Slottet på åsen som blickfång byggs nu igen. Varje dag lyfts nya betongelement på plats, våning för våning.
Vad vi ser är en maximal exploatering där inte många kvadratmeter lämnas orörda - varken på bredden eller höjden. Den omgivande miljön hukar sig. De historiska byggnadernas monumentalitet går förlorad och Desprez' och Hårlemans arkitektoniska mästerverk förminskas. Möjligheterna att få detta område placerat på Världsarvslistan torde därmed ha minskat betydligt.
Men det är inte bara kulturmiljön som skadas. För all framtid har man också omöjliggjort Botans möjligheter att växa och utvecklas. Ty även om det i ett kortsiktigt perspektiv inte ansetts möjligt i dag, så skulle i framtiden Botaniska trädgården ha kunnat bli till en enastående turistattraktion. Det saknas inte exempel på botaniska trädgårdar som när de kommit i rätta händer har kunnat växa till betydande publikmagneter och även ekonomiskt bli framgångsrika. Det finns som bekant ett stort trädgårdsintresse i vårt land och internationellt.
Botaniska trädgårdens läge var ju fantastiskt och mark fanns som kunde ha använts till att utveckla trädgården som turistmål. Möjligheten fanns att för olika besökarkategorier skapa en helhet tillsammans med de andra närliggande besöksmålen: Slottet, Carolina, Pelle Svanslös-huset och Zoologiska museet. Nu blir detta omöjligt när trädgården stängs in av ett antal stora husklossar.
Den botaniska trädgården krymper nu även på andra sätt. Det gamla arboretet med ängen och dammen, som setts som en värdefull del av Botaniska, exploateras för vägdragningar och ingår inte längre i trädgården. På den reducerade yta som återstår måste olika ekonomifunktioner och parkeringsplatser klämmas in.
Hörnet där tidigare blåsippa och magnolia blommade har nyligen asfalterats och försetts med stora kompostanläggningar i betong. Över hela trädgården ligger snart en ljudmatta från de nya byggnadernas surrande fläktar och luftkonditioneringsanläggningar.
Den fråga som Uppsalaborna måste ställa sig är hur detta kunnat ske. Hur är det möjligt att en sådan förskingring av vårt gemensamma kulturarv har kunnat äga rum utan att ansvariga politiker, kulturvårdare och andra har ingripit? Kanske en och annan beslutsfattare ställer sig samma fråga när de nu ser resultatet av sina beslut!
Finns något att lära som skulle kunna bidra till att förhindra framtida förstörelse av vår kulturmiljö?
En viktig slutsats är att vi uppenbarligen inte kan lita på dem vi valt att som kommunpolitiker företräda allmänhetens intressen. Någon stadsarkitekt med integritet som vågar sätta ned foten finns heller inte längre.
Och inte kan man förlita sig på de myndigheter och organ som skall värna våra kulturvärden. När det gäller mäktiga exploateringsintressen och byggherrar bjuds uppenbarligen inget motstånd.
Vad som kanske kunnat rädda Botaniska trädgården hade varit en stark folkopinion. Men att mobilisera sådana opinioner tar tid. Och tid fanns inte. Det tillfälle då medborgarna kunnat göra sin röst hörd förlades nämligen till sommaren. Då, när det väckte minst uppmärksamhet, presenterades förslaget till ny detaljplan för området och då löpte även tiden ut för synpunkter.
Genom detaljplanen ändrades den restriktion som tidigare klokt nog funnits när det gällde högsta bygghöjd inom området. Hade någon i tid ifrågasatt denna fatala förändring så hade detaljplanen kunnat överklagas.
Mycket talar för att en rättslig prövning av ärendet kunde ha lett till bakläxa för den nya detaljplanen. Det rör sig ju här om ett unikt område av riksintresse.
Vem skulle ha agerat? Ansvaret faller tungt på Statens fastighetsverk (SFV). Denna myndighet förvaltar nämligen Botaniska trädgården. Enligt det vårdprogram som SFV själv upprättat för Botaniska trädgården borde ett skyddsområde säkerställas kring trädgården.
Just det område som nu exploateras borde enligt vårdprogrammet "reserveras för trädgårdens nuvarande och framtida verksamhet" och för att "säkerställa tillräckligt visuellt skydd mot framtida planerad exploa­tering". Men SFV struntade i sitt eget vårdprogram, teg och svek därmed sitt ansvar för en av landets finaste kulturmiljöer.
När det i höstas ordnades en mindre debatt om byggplanerna medverkade en annan samhällsinstitution med ansvar för Botaniska trädgården, Uppsala universitet. Det är för universitetets syften som byggnaderna uppförs. De som vid detta tillfälle opponerade mot exploateringen fick av universitetets företrädare veta att man inte kunde ta någon hänsyn "till enstaka flanörers skönhetsbehov". Dessutom fick kritikerna höra att "om ni nu tycker att området är så värdefullt, varför köper ni det inte själva då?". Så tydligt uttrycktes alltså den blandning av ignorans och arrogans som lett fram till skandalbygget vid Botan.