Publicerad: 2011-02-28 00:00
replik. ”Syns inte – finns inte.” Så lät Astrid Lindgren några av sina mest tankebefriade fantasigestalter, vildvittrorna, skräna och skrika i stora flockar, för att illustrera grunden i det infantila tänkandet: det som inte omedelbart går att se med blotta ögat existerar inte. Om syns inte, finns inte-syndromet ändå vore begränsat till sagornas värld. Debattinlägget om forskningens bristande nytta för näringslivet, författat av Svenskt Näringslivs representanter Almerud, Görnerup och Holmström, (UNT Debatt 21/2) visar dock att verkligheten ännu en gång överträffar dikten.
När Svenskt Näringsliv frågar disputerade forskare om deras avhandlingar lett till jobb för dem själva eller andra får de ett, enligt artikelförfattarna, djupt nedslående resultat: ”Endast drygt hälften, 54 procent, uppgav att så var fallet.” Om forskningen sker i samarbete med ett företag ökar dock möjligheten att skapa direkt nytta, framhåller artikelförfattarna. Slutsatsen är att de forskare som utbildas inte ”matchar” det behov som finns i näringslivet och att Sverige ”behöver reformera utbildnings- och forskningsväsendet”.
Nu finns det redan en specifik yrkesgrupp, konsultens, som har till uppdrag att se till sina uppdragsgivares direkta intressen.
Denna yrkesgrupp har därtill både adekvat utbildning och stor kompetens för det artikelförfattarna efterfrågar: leverans av konkreta lösningar (oavsett de är forskningsbaserade eller inte) på företagsproblem som går att omsätta i direkt mätbar, kommersiell nytta.
Universitetsforskningens uppdrag är att ett annat: att gagna hela det omgivande samhället. Forskningen skall med andra ord inte vara ett varuhus där sortimentet anpassas efter intressegruppernas ekonomiska, politiska eller sociala muskler.
Forskning som drivs som forskning – det vill säga baserat på professionens ställningstaganden – behöver naturligtvis inte vara utan nytta för näringslivet eller andra delar av det omgivande samhället, tvärtom.
Om utvärderingskramarna på Svenskt Näringsliv bemödat sig med att ta åtminstone en snabb titt på den empiriskt baserade företagsforskningen (jodå, Ivo Zander,UNT 12/2, den finns och sprids såväl i monografier som kvalitativt inriktade tidskrifter), och speciellt den som fokuserar på relationen mellan forskning och industriell utveckling, så hade man för det första fått fram att ett av de mest karaktäristiska dragen i denna relation är att den är indirekt.
När forskning bidrar till nytta i företag är det med andra ord inte ens säkert att vare sig leverantörer eller kunder är medvetna om och hur forskningsresultat är inbäddade i tekniska komponenter eller människors kunskap.
För det andra hade man kunnat grubbla över det faktum att huruvida forskningsresultat kommer att bidra till kommersiell nytta till stor del avgörs av användarna/företagen. Här finns en utmaning för Svenskt Näringsliv att ta tag i: Hur skapas kompetens och ekonomiskt utrymme för företag och organisationer att engagera sig i omvandling av ny kunskap till specifika kommersiella lösningar, trots den stora osäkerheten och trots att de mätbara kostnaderna kommer långt före de eventuella direkta och indirekta ”benefits”?
Forskningens indirekta nytta är också dess förbannelse. Ju radikalare vetenskapliga framsteg, desto mer bryter dessa med etablerade tekniska, kommersiella, sociala och/eller politiska strukturer.
För den som letar bevis för att forskning inte är till direkt nytta för vare sig näringslivet och samhället i stort som i enskilda företag är denna typ av forskningsresultat förstås ”gefundenes fressen” – enkla att raljera över. ”Syns inte – finns inte.”
Alexandra Waluszewski
professor, Centrum för Teknik- och Vetenskapsstudier
Uppsala universitet
UNT 28/2 2011