Publicerad: 2009-11-07 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 04:04
Årets stadsmiljöpris riktar ljuset mot stadens äldsta, största och viktigaste byggnad. Med Domkyrkan blev den lilla handelsstaden vid Fyrisån Uppsala, ur ärkesätet emanerade universitetet.
Den upplysta Domkyrkan har nu blivit ett landmärke också under de långa och mörka kvällar som hemsöker staden under stora delar av året. En estetiskt raffinerad ljussättning tar fram de arkitektoniska kvaliteterna och skapar nya stämningsvärden i det nattliga Uppsala.
De historiska byggnaderna är en avgörande del av stadens identitet. Några är så förankrade i medvetandet att man svårligen kan tänka bort dem. Utan Domkyrkan, Slottet, Gustavianum, Carolina Rediviva, de botaniska trädgårdarna och Universitetshuset skulle Uppsala inte vara Uppsala. Till det omistliga hör också Årummet, broarna, Akademikvarnen och Saluhallen, de nyligen tillkomna träbryggorna, kajerna ner mot Islandsbron, Stadsträdgården. En uppräkning som kunde fortsätta med institutionsmiljöerna i det gröna bältet från Observatorieparken genom kyrkogården och Carolinaparken eller ut i den mer prosaiska bostadsbebyggelsen med för Uppsala särpräglade inslag, föreningshusen från decennierna före 1900-talets mitt eller de kommunala efterkrigssatsningarna i Tuna och Sala backar.
Staden är laddad med budskap och avlagringar från flydda tider. Författaren Victor Hugo såg arkitekturen som "mänsklighetens stora bok".
Uppsalas historiska byggnader vittnar om stadens rika och mångfasetterade förflutna, om tankar, avsikter och beslut från många århundraden.
Husen och deras fasader berättar, för den som lärt sig läsa dem, om funktioner, tider och stilar. Här finns den skönhet som gör Uppsala märkvärdigt och som måste vara inspirationen och det kvalitativa riktmärket för vår tid, ett arv som måste värnas och vårdas.
Sedan ett par år har användningen av de historiska byggnaderna förändrats. Stad och stat, kyrka och universitet rumsterar om i sina klassiska verksamheter. I det anrika Rådhuset vid torget planeras ännu en galleria. Vasaslottet befolkas av privata företag. Kyrkan utrymmer centrala lokaler kring Domen.Universitetets långa flyttkarusell av ombyggnader och omdispositioner manifesteras senast i det mastodontiska Pedagogikum i Blåsenhus, ett slag mot den känsliga miljön kring Slottet och Botan. Vilket allt väckt berättigade frågor om vad som händer på sikt. Ska det sluta med kasino i Domkyrkan och hamburgerbar i Gustavianum?
En diskussion och ett organ för lokal samverkan måste komma till stånd mellan ägarna till de historiska byggnaderna, stat, kyrka, universitet, när det gäller att förvalta det unika kulturarvet och levandegöra det för en modern tid.
Ledord vid förändring måste vara att den sker med bevarande av kvalitet och dignitet. Ett avstamp kunde vara den debatt som UNT arrangerar i anslutning till utdelningen av Upsala Nya Tidnings stadsmiljöpris.
Till de historiska byggnaderna hör av hävd ritualer och traditioner. Kyrkliga högtider och musikevenemang i Domkyrkan, promotionsfester och konserter i Universitetshuset, Valborgsfirandet framför Carolina och uppe vid Slottet. Här finns utrymme för nya idéer och visioner, där bara fantasi och uppfinningsrikedom sätter gränserna.
Uppsalas historia är ett oskattbart värde i sig. Här finns betydande immateriella tillgångar som bara väntar på att realiseras.
Vasaslottet skulle kunna förvandlas till ett historiskt museum och upplevelserum av den art det finns flera exempel på internationellt. Här skulle kunna arrangeras folkfester och slottsspel med utgångspunkt i Uppsalas dramatiska historia, Erik XIV:s kröning, Sturemorden, Kristinas abdikation, etcetera. Här finns en rad färgstarka personer att lyfta fram och göra något av, från 1600-talssnillet Olof Rudbeck, som byggde Theatrum Anatomicum och skrev Atlantikan, till Nathan Söderblom och The Svedberg, Hugo Alfvén och Dag Hammarskjöld.
Detta kräver nytänkande och aktiva insatser. Sten Åke Bylund påminde nyss i en artikel på denna sida (27/10) om att kulturpolitiken måste uppgraderas, att den bör genomsyra hela den kommunala verksamheten och styras av en gemensam vision över blockgränserna. Förebilder finns.
Redan i början av 1980-talet skrev den tyske kulturpolitikern Jürgen Grabbe:
"Mellan den kulturella utstrålning en stad har och dess ekonomiska prestationsförmåga existerar ett nära samband. Det som gör en stad attraktiv är dess kulturella mångfald. Detta är inte bara förmånligt för handeln, hotell och restauranger som frekventeras av kulturbesökarna. Också stadens bostads- och fritidsvärde och naturligtvis arbetsplatsernas attraktivitet växer i takt med kulturlivets kvalitetsökning. Att investera i kultur är att investera i framtiden."
1980- och 90-talen blev också en epok av massiv satsning på kultur i de (väst) tyska städerna. En rad nya, ofta spektakulära, scenhus och konstmuseer byggdes, festivaler initierades. Kulturen gjordes till en del av infrastrukturen, vilket innebar ett uppsving för städernas ekonomi och självkänsla. Här är de historiska byggnaderna hårdvaluta, ett unikt kulturellt kapital vars värde varar och växer.
Det handlar för Uppsalas del om nya insikter och synsätt: att kultur lönar sig, även ekonomiskt, att det inte handlar om subventioner utan om investeringar, att för varje rätt satsad krona kommer på sikt flera tillbaka, att kulturen fungerar som dragplåster och ger anseende och status.Men det kräver en offensiv och kreativ kulturpolitik, som rymmer en mångfald av såväl "smala som breda" inslag.
När det gäller historiska byggnader måste också vår tid lämna sitt bidrag. En början har skett med Konserthuset. Nu är det konstens tur att få nya och ändamålsenliga lokaler av samma dignitet. Med en sådan satsning skulle även vi sätta ett värdigt avtryck i det moderna Uppsala som också en dag blir historia.
Lars Lambert
författare, filmare
UNT 7/11 2009