Publicerad: 2009-05-13 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 02:04
REPLIK. På UNT Debatt den 23/4 avfärdar kommunens planeringsdirektör dem som vågat ifrågasätta exploateringen av Uppsalas natur- och kulturområden som nostalgiker och egoister. När planeringsdirektören i stället "lyssnar in dem som inte hörs och syns i media" tror han sig veta att de flesta ser "mycket positivt på det som sker".
Detta är ett klassiskt exempel på maktutövningens demagogi: kritikerna sägs alltid vara i minoritet medan den tysta majoriteten naturligtvis står på maktens sida.
En debatt i fria och oberoende medier ses som något negativt. I stället vill man ha en "dialog" på maktens egna villkor där man själv kan kontrollera och värdera vad som sägs.
Men sedan när är det en uppgift för kommunala chefer att mästra medborgarnas opinionsyttringar i media? Vilket politiskt mandat har en planeringsdirektör att bestämma vilka uppfattningar om Uppsalas framtid som är bra eller dåliga?
Med sina kategoriska omdömen har planeringsdirektören komprometterat den samrådsprocess om en ny översiktsplan som kommunen startat. Nu vet vi redan från början att det bara är de röster som uppfattas som positiva som kommer att gillas, räknas och lyftas fram.Det finns anledning att syna några av de tillmälen som planeringsdirektören riktar mot dem som inte till alla delar tycker att en hårdhänt exploatering av stadsmiljön är oproblematisk.
Först har vi påståendet att den som vill bevara något "nostalgiskt ser tillbaka". Det underförstås då att man inte lever i sin egen tid och är fientlig mot all utveckling och vill förvandla staden till ett museum.
Men det är ju den som vill skydda det gröna och sköna Uppsala som tänker på framtiden. Som vill att också kommande generationer och nyinflyttande skall få njuta av åtminstone några få rester av vårt gemensamma kulturarv. På vilket sätt främjades exempelvis Uppsalas tillväxt och turistnäring av att man för framtiden inte bevarade utan i stället förstörde den fina miljön runt Slottet och Botaniska trädgården?
Planeringsdirektören påstår även att "erfarenheten inte kan uppvisa ett enda exempel där "hålla-emot-strategin leder till att den gamla charmen bevaras".
Men hur var det med Gamla stan i Stockholm eller Övre Slottsgatan här i Uppsala. Var det alltså fel att hålla emot den planerade utplåningen av dessa stadsmiljöer?Bevarades inte här viktiga kulturvärden till fromma för både boende och besökande? Och hur var det med Stadsskogen eller Hågadalen? Planeringsdirektören beklagar kanske att man hållit emot och kämpat för att bevara sådana områden?
Sedan har vi påståendet att den som vill bevara en liten rest av det gröna och sköna Uppsala är egoister som vill ha Uppsala för sig själva och därmed hindrar Uppsalas expansion och tillväxt.
I klartext innebär detta att Uppsala aldrig får vara till för Uppsalaborna utan bara för de ännu inte inflyttade. Och så fort den nya Uppsalabon råkar fästa sig vid en återstående grönplätt eller en liten bit vacker stadsmiljö, då skall hon veta att denna egoism hindrar andra att flytta in till staden.Egoist är dock en etikett som bara klistras på den som vill bevara något grönt eller skönt. De som vill etablera en flygplats på Ärna i stället för att bygga bostäder åt kanske flera tusen presumtiva Uppsalabor slipper sådan kritik.
Det finns en resursstark allians mellan byggherrar, arkitekter och stadsplanerare. Det ligger sällan i deras intresse att skydda och bevara. Det finns därför anledning att fundera över - och då särskilt när opponenterna framställs som egoister - om detta mäktiga egenintresse alltid har det allmännas bästa för ögonen.Den arroganta attityden mot dem som vågar ifrågasätta visar också att man är medveten om sin makt och inte tål att bli motsagd.
En total omvandling av en stad blir gärna totalitär.Den nu förhärskande dogmen är att Uppsala måste förvandlas från småstadsidyll till storstad och att det bara finns ett sätt att göra det på, det vill säga genom att offra natur- och kulturvärden.
Den som invänder mot detta "bejakar inte de övergripande krafter som påverkar Uppsala", som planeringsdirektören uttrycker det. Men när dessa krafter ställs mot Uppsalas natur- och kulturmiljöer så är det mer uttryck för en minsta motståndets lag än en ofrånkomlig nödvändighet.Uppsalamiljön har hittills inte varit någon stor fråga inför kommunalvalen. Det finns i dag inga starka förespråkare för natur- och kulturvärdena bland Uppsalas politiker. Och finns de, så försvinner de under trycket av (betong) blockpolitiken. Betecknande är att byggnadsnämndens ordförande (M) och vice ordförande (S) för en tid sedan gick ut med en gemensam artikel om byggpolitiken i Uppsala. På det här området finns alltså ingen fungerande opposition.
Alla storslagna projekt behöver dock motstånd och ifrågasättande. Det gäller även visionen för Uppsala 2030. Historien är fylld av exempel på ödesdigra misstag som orsakats av utopiska framtidsdrömmar, konformism och brist på motstånd. Att Uppsala kommuns planeringsdirektör så maktfullkomligt och kategoriskt viftar bort all kritik är därför oroväckande.
Carl Gustaf Spangenberg
universitetslektor i rättshistoria
UNT 13/5 2009