Publicerad: 2010-06-19 00:00
I UNT pågår en intressant debatt i en viktig fråga. Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz skriver den 2 juni om det nyligen antagna kvalitets- och resurstilldelningssystemet till högskolan.
Krantz försvarar förstås sitt arbete, och flera av hans motiv är relevanta, som till exempel vårt behov av kvalificerad arbetskraft i en globaliserad ekonomi, studenternas stora investering i den tid de avsätter, liksom att systemet ska belöna högskolor som levererar bra resultat. Men när detta system sedan ska konkretiseras så är Krantz insats blek.
I alla andra sammanhang frågar man dem som skall utnyttja tjänster hur de vill ha dem utförda. I den proposition som riksdagen just klubbat, sker dialogen om kvalitetssystemet nästan uteslutande internt inom högskolesektorn.
Sverige – medborgare och företag – investerar årligen 21 miljarder i utbildning. Drygt 200 000 studenter investerar årligen cirka 7,5 miljarder i studielån och sin arbetstid. Det är högst rimligt att skattebetalande medborgare och företag ställer krav på att studenters utbildningar matchar arbetsmarknadens behov.
Sverige är idag en tjänste- och kunskapsekonomi. Över en miljon svenskar jobbar i den kunskapsintensiva delen av den privata tjänstesektorn. Det är här som de nya jobben kommer. Den privata tjänstesektorn står för 90 procent av ökningen av antalet sysselsatta under åren 2005-2008.
Regeringen vill ha en ökad självständighet för högskolorna för att öka marknadsanpassningen. Det är ett steg i rätt riktning. Men faktum kvarstår att det måste finnas tydliga spelregler för vilka kvaliteter och resultat som skall mätas vid resurstilldelningen. Det som Tobias Krantz skriver i propositionen om arbetslivskoppling är mycket indirekt och blygsamt.
71 % av Almegas tjänsteföretag säger att kompetensen är deras enskilt främsta konkurrenstillgång.
Det är ett mycket tydligt besked. Allt fler länder inser att tillgången på välutbildad arbetskraft är en av de viktigaste konkurrenstillgångarna. De driver på resurstilldelningen i denna riktning.
Men i Sverige finns i stället en stark konservatism i den sektor som egentligen borde var mest lyhörd i att fånga samhällets utveckling. Ännu värre är att ett modernt synsätt inte heller lyckats genomsyra politiken. Det gäller inte bara oppositionen, som Tobias Krantz kritiserar i sin artikel. Tyvärr slår hans kritik tillbaka på honom själv. Från Tobias Krantz sida hade man kunnat förvänta sig bättre; en större förståelse för de kunskapsintensiva tjänsteföretagens behov.
De nationer som snabbast lyckas etablera ett mer efterfrågestyrt kvalitetssystem kommer att ha stora konkurrensfördelar.
Björn Axelsson
senior advisor
Almegas näringspolitiska enhet
UNT 19/6 2010